Det här med att handla är inte riktigt min grej. Men för ett tag sedan var jag på en handlartur. En intensiv handlardag. Två second hand affärer på en och samma eftermiddag. Försöker öka på mitt tänkande om återanvändning, tänka efter innan någonting nytt införskaffas. Att återanvända allt jag kan. Ingå i en cirkulär ekonomi, så om nu någon ny pryl skulle behövas, så ska första tanken vara att köpa begagnat. Att göra allt jag kan för att tära mindre på jordens resurser. Den sortens tänkande har jag haft länge, tror jag, iallafall om jag själv får bedöma mitt handlarmönster.
En ytterligare iakttagelse, att det var så många som var och handlade på second hand. Kö till kassan.

Men såklart är det från alla diskussionerna med Mathias som tankarna blivit mer till handling. Han hade mycket tankar och funderingar på återanvändning och återbruk. Snabbt kartlade han alla second hand affärer och loppisar i omgivningarna runt Brottby, Norrtälje och i närområdena kring Henriksdalsberget. Skapade ett kontaktnät, så när någonting behövdes kunde någon av kontakterna snabbt vaska fram prylen, till Mathias stora förnöjsamhet. Några skavanker på begagnade prylar slog inte ner modet på honom. Det var inte det som var viktigt. Det var en obetydlig detalj i sammanhanget, det är vad jag lärt mig nu. Mycket av det materiella var bara en detalj, men det var hur själen mådde som var det viktiga. Det förstod jag inte då. Jag förstod inte att själen var så full av obotlig sjukdom.

Det är lätt att minnas lyckan i hans röst när han ringde och berättade om senaste loppis eller second hand fynd. Så många fynd, kristallglas, köksprylar, skjortor. Så nöjd. Tavlan med tjädertuppen som transporterades hem med cykel. Tavlan var ganska så stor, så att den kom hem utan skador är ett litet mysterium. Men den hängde fint på väggen där på Henriksdalsberget.
Runda bordet från NK, ett gammat bord, där det gick att snurra upp bordskivan till lagom Mathias höjd. Bordskivan som var ordentligt använd. Snabbt slipade han och lackade. Lackade med hårdlack och den bordsskivan har varit med om en del sedan dess. Träskidorna som spändes fast på skivan för vallning. För många kaffe och ölstunder i vänners sällskap har den varit i centrum. Fått lyssnat på många samtal.

Nu står det bordet på landet. Landet som andas Mathias.
Jag vill behålla de minnen och avtryck som Mathias satte i mitt liv. Det är ingenting jag kan eller vill släppa taget om . Jag ska inte släppa någonting av min son som jag älskar, saknar och har förlorat.

Jag vet att Mathias har inspirerat till återbruk. Ett ställningstagande som vi ska ta till oss för all framtid: Ta tillvara och återbruka – med respekt.
Inspirerat och ifrågasatt, ständigt alert.

Mathias handlade nytt också, om det blev det mycket diskussioner. På ett annat plan.

Nu ska jag försöka ta tag i några av Mathias saker, försöka leva med den filosofin, att återanvända. Hitta någon som behöver ett par Lundhags vinterkängor st 47, med ullsulor. Kängor som han gillade, som varit på turäventyr, som är svåra att slita ut, nu ska de få ny ägare.

Jag ska försöka hitta ny ägare till dem. Det är så mycket Mathiaskängor, storlek och stil, men jag vet att så han hade gjort. Om det inte används så ska det återanvändas.
Jag börjar imorgon.