Hemma igen efter en 10 dagar lång bortavistelse. Min vän Karin och jag reste till Lillebror. Det blev med tåg. En låååång tågresa till landet västerut. Nu bor ju Lillebror långt norrut också, så resan gick genom hela Sverige för att komma till grannlandet. Närmare bestämt till Troms fylke, Norges näst nordligaste fylke. I detta nordliga fylke är dagarna är långa nu.
Midnattssol, dagarna tar aldrig slut.

Så fint att få träffa Lillebror, att få den tiden, att bara vara. Han guidar oss runt i omgivningarna i Nordland. Ett vackert ställe att vistas på. Att vandra i den fantastiska naturen, med de oändliga vidderna. Att packa med termosen, sitta ner på fjällsluttningarna, vila blicken över havet. Prata, fundera, minnas och reflektera.
Vi stannar och fikar på våra bästa utefik, fik där vi trivs, dvs klipphyllor och fjällsluttningar. Havsörnarna seglar förbi, spanar in oss och drar vidare. Försjunker i ytterligare en diskussion, så flyger en humla förbi, tänk om det är en polarhumla…..eller alphumla…. Vi pluggar humlor och försöker oss på artbestämningar. Det är svårt, men för mig blir det att fokusera på detaljer och att hålla kvar fokus för en stund.
Så får vi syn på fjällripor , de har mycket vita och bruna fjäderpartier i sin dräkt. Så väl anpassade till miljön som möjligt så att de ska vara osynliga, och det är de nästan. Smälter in i färgerna på vårfjället.
En skogshare som håller på att byta till sommarkostymen skuttar förbi med vita fält i sin päls. Välkamouflerat och gulligt,länge sedan jag såg.
Miljön är trivsam. Tiden går fort, det finns så mycket att uppleva. Lillebror uppskattar naturen och fjällen för sina skid och klätterturer. Karin och jag trivs bland fjällväxter och fjällbjörkar. Mathias gillade friluftsliv, kaffekokande över öppen eld. Övernattningar i sovsäck och vindskydd.

Lillebror bjuder in till sin lägenhet, många middagar blir det vid hans lilla köksbord. Från fönstret har vi också en strålande utsikt över fjorden och snötäckta fjälltoppar. Det är också betydelsefullt att få se hur han bor nu, gå runt i samhället där han för tillfället jobbar. Få höra lite mer om hur ett legekontor fungerar i Norge. Grannlandet har en sjukvård som är uppbyggt på ett annat sätt, intressant att ta del av hur det fungerar.

Så börjar vi resan hem igen. Tåget för oss genom den fina Rombaksdalen, sjunker ner i stolen. Lyssnar på tåggnisslet och tänker. Tänker på Mathias. Mathias har funnits med i mina tankar, så som han brukar göra. Det är så mycket minnen, det är så mycket som påminner om hans aktiviteter.
Mathias åkte också tåget till Narvik. På vårterminen i folkhögskolan skulle alla planera och genomföra en aktivitet på ca 14 dagar. Mathias skulle gå på skidor mellan Riksgränsen och Abisko, ensam, med pulka. I april.
Då kan man kombinera det med ett besök hos en kompis som också gick på folkhögskola. Så färden gick först till Lofoten. Till Kabelvåg, han skulle stanna några dagar. Med full packning tog han sig dit. Skidor , pulka, mat , allt. I Kabelvåg lekte livet, där fanns ett vikingaskepp, det hittade Mathias, eller om skeppet hittade honom, jag vet inte säkert. Men skepp är som magneter. Om det finns ett skepp finns det alltid saker att göra. Han stannade längre än vad som var tänkt, seglade, jobbade , fiskade torsk.
Jag önskade så att han skulle stanna längre, strunta i ensamturen på skidor. Det kändes så farligt, osäkert. Men den resan fixade han.

Väl hemma igen så går jag till graven, för ett ögonblick tror jag inte att den ska finnas där. Att den är borta, att Mathias inte är död, att allt är som vanligt. Minnena av en Mathias som är så glad, seglar, fiskar torsk, drar pulka på skidor i snön, tränger bort den grymma verkligheten.
Det kan inte vara sant.

Graven är där, stunden är över.
Älskar dig i all evighet.