Så går den andra julhelgen, utan Mathias i livet, mot sitt slut. Saknaden och sorgen är med varje dag, men vid helger så är det så att saknaden blir extra grym. Alldeles extra grym och hård.
I år försökte jag fly från julpynt, julstress, julljus och julplanering. Jag flög iväg till Tromsö. På vägen söderöver och hemåt igen stannade jag jag i Jukkasjärvi några dagar.
Jag försökte verkligen leva och uppleva allt som bjöds på min resa till norra delarna av Skandinavien.
Tromsö, en liten storstad vi Norra Ishavet, det är numer Lillebrors hemstad. Fint att få vara med Lillebror, trampa runt på de gator som är hans kvarter, uppleva miljön, se och vara närvarande. Utflykter bland fjordar, fjäll, renar och tumlare. Mysstunder med brödbak och julmarknader. Kaffedrickande och fotografering när det var isklättring med vänner.
Vi gick på bron över fjorden till den vackra Ishavskatedralen, tyvärr kunde vi inte komma in i hallen, men vi stod kvar under stjärnorna och tänkte att vi tände ett ljus för Mathias .

Så långt ifrån det liv som det skulle ha varit.

Jag kan nog skratta men det är alltid nära till tårarna, tankarna på Mathias är där, det finns så många minnen, så många minnen som skapar en saknad som är obegripliga att förstå.
Vet hur mycket Mathias hade uppskattat allt vi upplever här. Den totala tomheten av de fiffiga smsen med typiska Mathias kommenterar är så smärtsam.

Mot söder igen. När jag befinner mig norr om polcirkeln så tar jag vägen om Jukkasjärvi för att hälsa på en kär vän. Stallkompis. Hon har tagit ett säsongsarbete på Icehotel, låter som om det är långt iväg. Det är det, men inte på samma sätt för henne, för i Jukkasjärvi har hon sin fina släktgård.
Gården var så fin, lätt att trivas. Fina dagar med samvaro och stallvistelse.
Invigning av de nya rummen på Icehotel, den dagen var jag i Jukkasjärvi! Min vän lotsade mig runt i de vackra rummen och bjöd sedan på kaffe och lussekatt på kontoret där hon jobbar. Känner gästfriheten i möten och kaffedrickande.
Saknar hennes sällskap på uteritterna hemma i söder. Och de djupa samtal vi haft, hjälpen i sorgen, att bara få vara och prata om Mathias, livet och ickelivet.

De dagar jag tillbringade i de nordliga breddgraderna var mörka, polarnätter när solen inte går överhorisonten, lite ljus finns, det ljuset är speciellt. En känsla av skymning hela korta dagen.

Landar i Göteborg, har plockat upp en förkylning på väger. Landar i mörkret. Hysterisk vecka på jobbet, uppförsbacke och motvind. Tappar rösten, det följde med i förkylningspaketet, men det löste en del diskussioner. Snabbt.

Fjärde advent har vi lite försmak av julen, lillgossen och hans lillasyster ska introduceras till lite traditioner. Nu blir det med betoning på lite, kraften att fixa mer än lite, den finns inte. Mycket händer trots allt, många köttbullar provsmakas, paketen delas ut och öppnas.
Lillasyster är i mitten av allt, tittar och äter julklappspapper. Mycket intryck som ska sorteras in och det tar energi. Efter en stund kommer hon och kryper upp i mitt knä, myser och somnar som en liten kattunge. Av jul blir man trött, nu kan det ta slut. Jag sitter kvar och känner värmen från det lilla lilla snusande knytet, men jag håller med, nu kan julen vara slut.

Juldagarna kom och försvann,den mesta tiden tillbringades i soffan , en elak förkylning vill inte släppa, den sitter fast, kan inte mota bort den eller sorgen. Det får vara så, rymmer från julen och är tillsammans med mina tankar i soffan.
På västkusten är det mörkt, ute och i sinnet. Jag försökte åka från traditioner och tankar, men på hemmaplan igen så kommer allt tillbaka.
Livet som blev kommer ikapp, så kommer det alltid att vara. Sorgen finns i mig, en del av mig, Mathias finns på andra sidan.

Vi är många som kommer att fira jul med saknad av någon, en älskad människa som vi aldrig mer kommer att se, eller skapa nya julminnen tillsammans med.

Men hoppas att ni alla har haft en så fin jul som ni kunde ha.

Älskade Mathias, våra liv tog en vändning, det är svårt.