Tätt är det bland dagarna, födelsedagarna alltså, de små barnens födelsedagar. Knappt en vecka emellan. Dags för 1 års kalas. Nu är det lillflickan som fyller år. Tänk att hon redan fyller ett. Dagarna som kommit och gått under det året, de flyter ihop till en tid där jag har svårt att urskilja dagar från veckor, kopplat bort mina tankar, som ett skydd mot livet. Mycket har hänt, många händelser, aktiviteter, fikastunder, men inte mycket av allt som skett har jag upplevt. Har varit där, har varit med ,det mesta har tappat sin färg.
Många kvällar, många morgnar, tider som kantats med sorg.

Det rasslar till innanför dörren när jag har knackat på och anmält min ankomst. Lillgossen springer snabbast, så det är klart att han kommer först och säger hej. Lillflickan har övat upp ett imponerande snabb krypteknik, hon kommer inte så långt efter. Känna deras som armar om min hals, jag vill vara närvarande i stunden.
Jag får agera lekkamrat och hjälper inte till så mycket i köket. Tänk att få förtroendet att vara lekkamrat. Kom mormor, vi ska leka lite…..Vi leker och vi tar lillflickan i var sin hand, så får hon gå emellan oss. Förtjusningen i detta är stor, hon gurglar av skratt.

Dessa charmiga små.

Alla dessa tillfällen i vardagen när det hela tiden saknas en person.  Vet att Mathias inte fysiskt hade varit med vid alla gemensamhets tillfällen. Dels på beroende på avstånd, dels beroende på hans egna prioriteringar och allt annat som kan hända.
Det är bara så att det är en längtan efter Mathias som känns i hela kroppen. Som bor i varje cell.  Saknad och längtan efter att få se hans långa gestalt komma in genom dörren, slänga jackan på närmsta stol, ta sina två meters kliv och ge den varma hälsningskramen.
Längtan efter att inte veta vilken kommentar som sen ska komma, kanske bli så där omåttligt irriterad , med tanken, det där kunde han väntat med ….

En längtan efter det som var och allt vi går miste om tillsammans.

En längtan som inte går att lindra eller minska på. Bara hitta sätt att förhålla sig till.

Jag ställdes inte inför ett rättvist val. Inom mig kan jag inte gå med på att det här hänt. Dagarna går och tar mig igenom dem, ansträngningarna är till för att leva ett liv för både mig och Mathias. Samt att finnas till för de andra i min närhet.
Betydelsen för det är viktigt. Intalar jag mig.

Jag konstaterar bara att livet efter aldrig slutar vara besynnerligt.