Det blev en ny dag, det blev en ny vecka. Fortsätter att förundras över hur tiden ändå tickar på.
Jag tog ledigt från jobbet på födelsedagen. Det känns ändå som att jag klarar arbetsdagarna ganska så bra. Alla dagar är tunga, vissa dagar är ännu tyngre, så jag var ledig. Vill inte utmana med min irrationalitet, det är så mycket som ska hanteras med viss eftertanke just nu. Allt kan bli fel.
Irrationalitet och panik, det är de känslor som alltför ofta finns i mitt register.
Tidigt på födelsedags morgonen åkte jag till min vän, min fyrbenta vän och tillika psykolog. Hos henne är det kravlöst, jag får gråta, jag får låta tårarna rinna, jag får känna skuld, jag får sakna, längta .Tålmomodigt tar hon min sorgsenhet och mina tårar. Hon tittar på mig med sina djupt mörkbruna ögon. Hon tänker, hon förstår något. Hon är där, hon dömer inte. Vi tar oss ut i den höstiga morgondimman. Vi har inte bråttom.

Lillebror kommer till västkusten. Fint att se honom, få krama honom. Hämtar upp honom vid bussen och vi åker till graven. Solen skiner över alla gravstenar, mild höstluft. En dag som Mathias hade gillat, trots att hösten var den tid då hans mörka tankar djupnade, det som jag aldrig förstod. Vi sitter vid graven, dricker kaffe och pratar om livet. Om livet som pågår och det liv som inte blev. Att prata när man andas samma luft ger samtalen en annan dimension.
Lillebror är klar med sin läkarutbildning och jobbar nu på sjukhuset i Tromsö. Långt norröver. Början på specialistutbildningen.
Där uppe bland snö och fjäll. Lillebror gillar den miljön, så valet av arbetsplats ger utrymme för de fritidsintressen han vill lägga sin ledighet på. Vi tror att Mathias hade sagt något i stil med ” Fint att du dragit från stan, nu kan du satsa på riktiga grejer”.

Nu är han på besök, kompledigt efter långa journätter, vi umgås några dagar.
Besök vid havet, vi sitter alla på klipporna i havsbandet och äter favorittårtan. Storasyster med familj är också med. Vi försöker ha tillsammanstid. Vi firar att lillebror är klar med första delen av läkarutbildningen. Vi fick bära matsäck, tårta och kaffe. Lillebror fick bära lillgossen, det var ingen tvekan om vem som var utsedd till sherpa. Ett fint uppdrag.
Tårta och kaffe och någon saknas. Det genomsyrar luften. Vindarna som kommer från havet skulle smekt fler kinder. Nu torkar vinden bort mina tårar.

Det är många händelser i livet, det är mycket som händer och sker. Vi ska träffas och uppmärksamma fler händelser, det är någonting jag förträngt. Har liksom inte orkat tänka på att mer kommer och allt kommer att ske utan Mathias, fler födelsedagar, fler helger, fler tillfällen att uppmärksamma. Jag har inte velat se att det faktiskt kommer mer, utan Mathias.
Men jag vet också att livet kan förändras på ett ögonblick.

Orättvist, det slår mig när jag tänker tillbaka på födelsedagen utan födelsedagsbarn. Livet är så j-a orättvist. Jag brukar aldrig svära , men nu gör det så ont, så obeskrivligt ont. Varför var det Mathias, min fina Mathias med sitt stora hjärta. Varför drabbades han av det mörkaste mörker. Jag vet vet att det inte finns någon rättvisa. Så många fina människor som drabbas av både sjukdom och olyckor, många är vi som fastnar i tankar som dessa.

Tomhet , trötthet och stor saknad. Den ångestladdade klumpen finns kvar i magen, ännu en dag och en vecka är slut.