Söndagar, speciellt de söndagar som har datumet den 14 : e . Det var en sådan den här månaden. Jag vet att de finns, jag kan inte göra någonting åt det, det var en söndag som det obegripliga hände. Mathias liv tog slut. Hans liv blev så kort. Skulle det vara hans tid på jorden. För Mathias hade så mycket energi, så mycket ideer , så mycket inspiration att dela ut för han behövde dela ut, det räckte till fler. Många söndagar har det varit sedan det obegripliga hände.
Söndagar under vintermånaderna, lite grå, några plusgrader och klockan är runt tolv, då känner jag mig golvad. Det var en sådan dag, den söndagen i januari 2018. Vad tänkte han. Varför fanns det ingen mening? Jag tänker så mycket på Mathias, jag tänker så mycket dessa dagar. För många moln är det som samlas på min himmel, många gigantiska mörka moln , ljuset försvinner , jag känner mig så trött, så oerhört trött. Det blir till svarta hål och absorberar all befintlig energi.

Att ta fram och se på bilder av Mathias, känns svårt och gör så ont. Kan inte förklara varför det är så svårt, är det smärtan, den olidliga psykiska smärtan som blir fysisk. Är det för att det är som att han kommer för nära, blir för levande, jag kanske börjar hoppas att allt är en mardröm. Är det när jag ser hans charmiga leende, då jag påminns om hur nöjd han var efter det att han tänkt ut en fyndig kommentar, stunderna med en belåten och leende Mathias för att sedan brutalt och skoningslöst kastas in i aldrigheten. För att jag ska ta tvinga mig till att ta fram bilder på Mathias. Dessa ambivalenta känslor, allt är kaos, för det gör också så ont att inte se Mathias på bilder. Vacklar i känslor, om hans leende bleknar i minnet, tänk om det bleknar så mycket att ingen minns. Jag tar mig samman och börjar leta i fotofilerna.
Bilder, bilder på barnet Mathias, bilder på unga Mathias, bilder på en vuxen Mathias. Märkbart är att antalet minskar och också tillfällenen när bilderna togs när Mathias blev äldre. Vi bodde långt ifrån varandra i det vuxna livet. Och även om vi träffades ofta så när man träffas så gör man andra saker än att fotar. För visst är det så att alla ska finnas kvar och fortsätta vara här. På det viset är det, att inga andra tankar finns när livet levs.
Mathias bildarkiv fylls inte på.
Försjunker i bilder och det blir nog så att bilden på Mathias i sin kajak, blir den bild som jag ska försöka lägga in på startsidan av bloggen, Mathias i sin kajak. Mathias paddlar på Gullmarn. Här på väg till sitt sommarjobb på Flinks handelsbod. Tar kajaken till jobbet, varför inte ? När man paddlar till jobbet, kan man också fixa sin lunch. Så dörjen sätts fast på kajaken, så dörjas det och paddlas, mot jobbet. Och på dörjen hugger makrillen. Krokas av och sen sätter han fast makrillen under packlinorna på kajaken och paddlar vidare mot dagens arbetspass.
Detta är så mycket Mathias, händelsen, paddlingen, kajaken, idéerna, det fångar så mycket av det som är han. Oförställd och sann.
Träkajaken han byggde själv, den är nästan klar.

Tittar på några till bilder av Mathias. Bilder som hans vänner tagit. Bilder på den glada Mathias.
De kommande dygnen snurrar det i huvudet av bilder på Mathias. Jag måste förstå att han inte finns i min nuvarande värld. Jag klarar inte att tänka att Mathias inte finns. Allt är bara fel.
Det onda blir till fysisk smärta. Jag är van. Sorg är inte bara känslor, hela kroppen drabbas av tröttheten och aldrigheten.
Sorg tär.

Jag vet att jag kan ta mig upp igen. Jag vet att jag kan gå ut, det finns någonting i att gå ut och känna luften. Att tankarna skingras när ljudet av hästens hovar slår mot marken. När jag kan luta mig mot hennes varma mjuka päls. När rödhakens knäppande tick hörs inifrån videsnåren. När jag hör sångsvanarnas läte nu i flyttningstid, när de drar norröver i dalen där hagarna finns. Att vara i naturen och ”bara vara” och låta hjärnan spontant ta in intrycken av naturen runtomkring . Det ger en möjlighet till viss återhämtning och en en stund av ångestreducering. För att sedan börja fungera igen. Men tankarna flyter trögt, huvudet och kroppen är nere , allt är på sparlåga . En svaghet som ska övervinnas.
Eller så får det vara så.
Acceptera att det får vara så.