Jag ser ut som vanligt, men jag är inte jag. Jag var en helt vanlig trebarnsmamma, men nu har jag förlorat något av det värdefullaste jag hade. Hur lär jag mig att leva med det?
Väckarklockan ringer som vanligt, jag är redan vaken. Mina tankar är hos Mathias.
Åker till jobbet, lyckades vara koncentrerad en stund i en diskussion, kanske till och med engagerd. Det som i mitt tidigare liv var självklart, tar nu så mycket kraft och energi. Jag måste anstränga mig så för att hålla tankarna där de ska vara. När min arbetsdag är slut, är jag så trött. Det är inte bara att vara trött, det är en förlamande trötthet.
Någon säger att jag är stark i sorgen, jag vet att det är för att ge mig hopp, och även om det kan se så ut,  så är det så fel, det är omöjligt. För mig är det ren överlevnad, att jag ska hålla mig samlad i någon slags vansinne. Vet inte hur det ska gå.

Vädret är fint när jag kliver ut på parkeringen efter jobbet. Åker ut i skogen, går längs stigarna och letar efter kantareller. Försöker vila i tankarna, lägga allt fokus på hur stigen går, söker efter svamp och noterar djurens spår i skogen. Älgarna har varit framme vid insjöns strandkant och druckit vatten, spåren är där. Följer älgarnas stig in i den gamla tallskogen, där finns de, inte kantarellerna men de eftertraktade Karl Johan svamparna. Älgarna har lämnat  dem och jag fyller lätt en kasse.
Det är stilla vid den lilla insjön, tyst och himlen är blå.  Mathias är med och jag tänker på att för fyra år sedan flyttade han till Norrtälje. Vi körde hemifrån tidigt en morgon, släpet var fullpackat. Stannade i Laxå för en kaffepaus. Vi trasslade in oss på en skogsväg, en sådan där fin skogsväg med grässträng i mitten. Så mycket Karl Johan svamp det växte där . Mathias hann knappt dricka kaffe, han plockade. Det var svårt att få honom därifrån, kaffet drack han i bilen. Många kassar blev det.
I Norrtälje översvämmades studentlyan av flyttkartonger och svamp i kassar. Det blev en mysig helg med inflyttning, pysslande, besök i Vaxholm och svamprensning.
Helgen går snabbt och vi lämnar Mathias i sin minilya. På hans uteplats fanns nyplanterade blommor, fågelmatningen var fixad. Talgoxarna hade redan varit och kollat restaurangen. Stora stycken av vrakved dekorerade planket vid  ytterdörren. Mathias personliga stil började redan utanför lyan.

I köket var Mathias och massor av Karl Johan svamp. Han var nöjd.

Jga saknar dig så innerligt. Varför. Livet skulle fortsätta. Fortsätta möta nya höstar. Du skulle vara här.
Älskade, älskade vän och son.