Din födelsedag igen, din 36 årsdag.

36 år sedan Mathias föddes. Denna lilla underbara gosse. Så efterlängtad. Så älskad. Denna lilla fina killen hade så många funderingar och kluriga frågor. Och så mycket energi. En tänkande liten kille växte upp till en man. En man med funderingar och kluriga frågor. Och kluriga svar. Många kluriga svar. Med åldern kom också ställningstagandet. Mathias engagemang var alltid så starkt för så mycket. En låga brann, för naturen, för klimatet, för rättvisa, för djur, för oss andra i din närhet. Den intensiva lågan som brann, den syntes inte utåt, den brann på insidan. Och med ångest, med psykisk sjukdom brann den lågan allt för starkt. Allt blev för svårt för att orka vara kvar.

Mathias tog sitt liv den mulna söndagen i januari. Jag vet, jag återkommer ofta till den dagen 2018. Det är som jag har en film inom mig, en film som spelas upp ofta i min hjärna. Lite olika sekvenser från den dagen. Poliserna som kom. Jag som fortfarande väntade på att Mathias skulle ringa tillbaka. Hur tiden gick eller hur världen fortsatte snurra, det har jag inget minne av. Men storasyster kom. Lillebror kom.
Det var vi som blev kvar.

Nu är det drygt 6 och ett halvt år sedan traumadagen. Drygt 6 och ett halvt år av tung sorg och saknad. Stundtals har det varit mycket svårt att orka gå vidare, men på något sätt så går dagarna. Det är så det är. Dock ett helt annat liv. Livet som var tog tvärstopp. Livet blev så tomt utan Mathias.

Livet som skulle ha varit så bra. I Stockholm. Med ditt engagemang och med din hjälpsamhet. Med vänner. Med oss.

Älskar dig gränslöst i all evighet. Din mamma.