En fin morgon är det, solen skiner och det är stilla. Lika stilla är det på kyrkogården. Gräsmattorna är gröna, det mörkthöstgröna har färgat de tunna stråna. I morgonljuset kan jag se de fina daggdropparna i gräset, alla färger är så klara. En del av löven börjar skifta i gult. Jag går sakta upp mot Mathias grav. Det gör så ont, livet gör så ont, saknaden efter min son och vän gör så ont.
Mathias grav.
Jag får fortfarande svårt att andas när jag låter det sjunka in, försöker få det att sjunka in, det är så svårt att förstå. Min gråt kommer ur det djupaste mörkret, en förtvivlad gråt som kom när allt blev tyst. Mathias blev tyst. Den gråten väcker mig ibland om nätterna, tar ett krampaktigt tag om mitt hjärta. Tar ett krampaktigt tag om mitt hjärta när jag minst anar det. Krampen tar tag när jag går mot graven.
En tid som är så svår, så svår som alltid i det här livet. Livet som blev, det är nu 20 månader sedan Mathias dog. Hans födelsedag kommer närmare, han skulle fyllt 31. Varit här och firat, blivit firad. Mathias är inte här, inte idag och inga andra dagar. Jag känner mig bara ledsen även om jag vet att vi fick många fina år och minnesvärda dagar tillsammans.
Men han klev av den där januari dagen. Vi får fortsätta resan på egen hand, den resan är tom på äventyr.

Så lugnt på kyrkogården, solen skiner över alla gravstenar. Över eken som finns vid Mathias grav. Rödhaken knäpper i grässlänten vid sidan av gången. jag kan se det röda bröstet i den klara morgonen. Stenen är där, blommorna är där.
Jag sitter kvar länge under eken, vid stenen, försöker tänka på de fina minnena. Mathias härliga leende finns på min näthinna. Men krampen släpper inte, minnena finns, den fysiska smärtan går inte att övervinna. Mathias finns inte med oss, det finns bara minnen och det blir inga nya. Smärtan skär in i själen, långt in. Min oförmåga att distrahera tankarna gör att jag stannar kvar, länge.

Graven finns och graven är så klart för alla som kände Mathias. Jag vet också att vännerna bor långt härifrån, men ibland finns det nya blommor när jag kommer till graven.
Jag sitter kvar under eken och tänker på vännerna som lämnat blommor på hans plats i jorden.

Men ni ska veta att var ni än är någonstans i landet, i världen, i naturen , ensamma eller tillsammans och om ni tänker på Mahias, på hans energi, på hans engagemang , på hans generösa sätt att dela med sig av sin kunskap hans sätt att bry sig om, att jag då blir så varm i hjärtat. Med vetskapen om att det finns vänner som tänker på Mathias, som minns.