Solen skiner och det händer mycket därute. Börjar bli lite smågrönt. Det finns nog en del stress även där, det är så mycket som ska hinnas med.
Tyder på det så ivriga som stararna är. Inte tid för vila och så ska grannen hela tiden överröstas.
Fiffigt är det med de knoppar av olika slag som anläggs redan på hösten eller sensommaren och innehåller anlagen för det som ska bli grenar och blad eller blommor. Ett förråd av näring med förhöjda sockerhalter i stammar och grenar byggs upp för att klara vinterkylan och i knopparna ligger nästa års blad och väntar. Små, hårt sammanpressade och nästan helt utan vatten, inneslutna av de skyddande knoppfjällen. När vårsolen skiner är det klart och färdigt för uppacketering så att säga.

Tidigare i veckan har vi varit på vårträning, Deily och jag. Deily har börjat tappa sin vinterkostym och kändes fin och alert. Det är varmt med för mycket kläder, så känner jag också. Att rida och träna i bara tröja, utan tjocka jackor. En tid jag kunde längta efter. I det liv jag försöker leva nu, så är det mer ett konstaterande, så här är det, avtrubbat, matt, färglöst. Våren saknar sina färger, himlen är inte så blå som den brukar.

Jag tänker så mycket på Mathias, jag saknar Mathias. Jag kan inte förstå att han inte är här. Det är vår, Mathias ska vara här och planera för påskens skidtur. Putsa sina träskidor. Laga ylletröjan, där han slitit ett hål på armbågen i något renoveringsprojekt. Torka mat , av alla de sorter. Fixa till det något sotiga stormköket. Ringa och berätta, diskutera nyinköpen. Allt gör så ont.

Livet varvas med sorg, ångest och sätt att hantera tiden. Kommer jag någonsin att förstå? Är det så här det ska vara? Hjärnan kanske kommer att förstå att Mathias inte är här. Hjärnan kanske, men aldrig, aldrig hjärtat.