En dag som jag bara vill ska passera, det är det här med Mors Dag som skapar så många tunga och värkande extra tankar. Jag vet att jag inte är ensam, det finns fler därute som saknar, sörjer och kämpar med smärtan. Många livsöden som är oerhört svåra och svåra att ta in, men de flesta av just mina tankar finns hos de mammor som sörjer barn.

Stannar på kyrkogården, att vara där som mamma, på Mors dag. Svårt att finna orden, jag tror inte på att det finns ord som kan beskriva allt det onda. Jag sitter vid graven och tänker på alla mammor som försöker överleva i sin sorg, som söker efter livet. Alla mammor som vill att dagen ska gå, alla de som inte blev mammor, sorgerna är många. Alla mammor som har burit och fött ett barn som sedan finns i hjärtat och nu inte går att krama beroende på olika trauman.
Det finns så många människor som stiger upp på morgonen och lever fast de upplevt saker som ingen ska behöva gå igenom. När jag sakta rör mig över min kyrkogård finns det många gravstenar som berättar om just det. Stenar med ett namn, årtalen talar om att där vilar det unga människor , de lämnade livet på jorden alltför tidigt. Så korta ska inte liv vara.

Jag rör mig sakta på kyrkogården den här soliga, stilla och lugna försommarmorgonen. Jag stannar upp när jag hör tiggläten, där och nu upptäcker jag att det finns många fågelholkar uppsatta i träden. Nya för året är de, jag har faktiskt inte lagt märke till dem innan. Det är andra sinnen som är påslagna när jag besöker Mathias grav. Just denna stilla morgon så hörs lätena så tydligt, så upptäckten gör jag på Mors dag.
Fågelholkar som rymmer många starfamiljer. Jag ser mest starar som flyger in i holkarna. Många starmammor är där och som ägnar all sin kraft åt att mata sina ungar. De är krävande de där ungarna . Tittar på aktiviteten och lyssnar på ljudet av tiggande ungar, hur mycket hon än matar så blir det inte tyst. reflekterar lite över ett starliv, vet att naturen är hård, inte många av de ungar som finns i holkarn kommer att bli vuxna. Oddsen är att ca 1 av 5 uppnår ett vuxen stadie. En del ungar dör av ett enkelt misstag när de lämnar boet, när de ska ut i utsattheten och klara sig på egen hand. Ungar dör, utan att fågelamman kan göra någonting åt det. Så jag sörjer även med starmamman. Naturen är grym.

Blir bjuden på kaffe och rabarberpaj hos storasyster med familj. Solen skiner på altanen, det är varmt och det är sommar. Lillgossens fina små armar kramar runt min hals, han tittar på mig och säger – Ska vi leka lite nu Mormor? Lillflickan är också där, hon vet också hur hon ska få min uppmärksamhet, vill inte ner på golvet igen. Vill vara i famnen och bli buren. Så vi alla tillsammans lastar fika, koppar och tallrikar på dockvagnen. Dockvagnen har förvandlats till en frontlastare som tar stora lass. Trots sin stora lastförmåga får vi lasta och lasta av, många rundor blir det. Saft och kaffe ska också fixas, under tiden hinner vi köra lite gräsklippare, räkna maskrosor, jaga rätt på lillflickan som försöker rymma från tomten.
Att finnas till i nuet ger en stunds vila i sorgen.

Jag kommer ihåg att det var Mathias som frågade vad jag ville en dag som denna. Vet att jag en gång svarade att jag bara ville sitta i det ljusa rummet på landet, drick amitt morgonkaffe och låta blicken vandra över den ljuvliga ljuslila syren häcken. Den doftar så mycket att doften tränger in i huset. Kaffdeoft blandat med syren. Nu har den bilden en sorgkant. Blommorna har en svart nyans.
Men livet pågår, det stannar inte, nu fick jag kaffe på storasysters altan, nu tillsammans med små människor. En av dem har Mathias inte träffat.

Det är nu drygt 28 månader sendan du älskade Mathias lömnade mig. Sorgen gör ont, lika ont som när den kom. Jag söker fortfarande svar på varför, varför tog du ditt liv. Hur livet kunde bli så svårt och varför jag inte förstod.
Det gör så ont att du inte finns här.
Idag och alla andra dagar.