Resan till norra Norge har varit planerad ett tag och nu var det dags. Min andra resa till Narvik i mitt andra liv, det liv som blev, efter det att Mathias tog sitt liv.
Inkvartering i lillebrors lägenhet. Han har bytt lägenhet sen sist, nu till en som är större och ljusare. Det blir också en helt annan mysfaktor när köket är välplanerat och med diskmaskin, en viktig detalj. Och så braskamin. Ett flott ställe och att få komma och bo där var en fin upplevelse.
Omgivningarna runt Narvik är fantastiskt fina. Fjällsidorna går ner mot staden och nu hade snön lagt sig på fjälltopparna, allt blir som på ett vykort. Vandringsleder finns överallt, det är lätt att hitta. Utmaningen ligger i att hitta en led som är i rätt svårighetsgrad. Det finns så många svåra leder. Då pratar jag norsk märkning, om jag skulle översätta till svenska så blir det en annan dimension, supersvåra.

Lillebror var ledig några dagar så vi gjorde en långtur ut till Vesterålen. Turen var välplanerad, lillebror är en noggrann turledare. Vesterålen har så mycket att erbjuda och lillebror hade valt ut så fina ställen. Dessutom var  inga andra turister ute nu när de fina höstfärgerna lyste i fjällsluttningarna, det passade oss perfekt.
Det här är havsörnarnas paradis. På topparna på öarna längs kusten satt havsörnar och spanade, många har vi sett på våra turer, de har sett oss också.

Det var under våra dagar på Vesterålen som vi tog oss igenom dagen för Mathias 30-årsdag. En fin söndag, den sista i september.
Hela miljön på Vesterålen är något jag vet att Mathias hade gillat. Han hade gillat vyerna. Huset som lillebror hade hyrt över helgen hade panoramafönster med vy över fjälltoppar, på sluttningarna ner mot fjorden betade fåren i hagarna. Det hade han gillat. Mathias hade trivts.
Jag tänker på Mathias hela tiden, på vad han hade haft för fyndiga kommentarer, på hur hans långa gestalt hade attackerat lederna mot fjälltopparna. Hur han hade skannat öarna och funnit havsörnar. Tänker och saknar.
Jag kan berätta hur det är att uppleva en 30-årsdag, när födelsedagsbarnet, min son, tog sitt liv 8 månader tidigare. Jag kan beskriva en sorg som gör så obeskrivligt ont. En psykisk smärta som är gränslös och outhärdlig. En stickande smärta som bara gör att jag vill ut ur min kropp. Vet inte hur jag ska värja mig när minnena och känslorna kommer. Och de kommer det gör de, många gånger när jag är helt oförberedd och de slår hårt, oerhört hårt. Jag vet ju att Mathias hade så mycket att ge. Så mycket att dela med sig av. Så många nya funderingar och upptäckter, att väcka nya frågor.

Solen sken på Vesterålen på Mathias 30 årdsdag, men finns det verkligen något ljus i mörkret. I stunden käns det inte som om ljuset ska återvända.

Mitt älskade höstbarn. Varför?