När man drabbas av en så stor förlust som att förlora ett älskat barn i suicid, då väcks tankar som iallafall jag aldrig hade tänkt i mitt förra liv. Mitt liv handlar om före och efter. Den 14 januari 2018.
Det är mötet med dödens makt, som ger en insikt i alltings flyktighet, hur sårbart livet är men också vilka krafter jag inte visste att jag hade inombords. Att få kraften att fortsätta möta dagarna, det jag trodde var omöjligt. Men ibland tar kraften tar slut, att möta nya dagar är en utmaning och inte alltid finns reservkraft.
.
Det är ett trauma i att förlora en älskad son. Livet får en annan innebörd. Det påverkar livet och livet pågår. Lever man så hamnar man i olika situationer. Det finns situationer som jag inte hanterar, inte hantera som jag gjorde i mitt förra liv . I vissa lägen kreeras en känsla i min kropp som i det närmaste är omöjliga att kontrollera. Tankarna och handlingarna fryser, reaktionerna blir därmed helt irrationella, hamnar i mönster som jag inte kan känna igen mig i.

I veckan brast isen. Jag går på is som är så tunn, kanske bara nattfrusen och den brast. Många händelser på kort tid, då märker jag min oförmåga att kontrollera, att strukturera, irrationaliteten tar vid.
På jobbet är det en period av ovisshet , mitt i omstruktureringar och rationaliseringar. Att avvakta ny information utan att vi själva kan påverka sätter sina prägel på organisationen.
Vi fick ett besked om att en kollega mist sin fru. Helt oväntat i hjärtattack. En process startar i mig, kan känna chocken, min kropp känner det bottenlösa svarta mörkret, hur livet känns omöjligt att leva, det ofattbara att sekundera fortsätter att gå även att det är omöjligt. Paniken. Ångesten, som kramar kroppen inifrån.
Irrationaliteten tar över.

Ett bemötande från en kollega, jag måste tro att det var i välmening, men så fel det gick. I mitt förra liv kunde jag hantera det. Oaktsamhet som för mig inte hade någon betydelse, jag kunde lätt bortse från kommentarer.
Men inte nu, jag kunde bara inte filtrera, de primitiva handlingarna tog över igen, kraften att släta över är borta.
Jag försöker förklara, men vad är det som sker i människor när de inte kan försöka lyssna, bara lyssna på några meningar. Ingen föreläsning, ge mig bara tid till att säga några meningar
Jag förstår att ingen kan förstå min situation. Jag begär inte heller att någon ska ta extra hänsyn till min sorg och hur jag kämpar med mitt liv, mina dagar , att orka. Men att försöka lyssna, att bli bemött med respekt och att backa, att sluta när mottagaren inte är med i dialogen längre, när samtalet inte fungerar. Jag förstår att det är så mycket som sägs i välmening och som är menat som omtanke och som så klart kan missförstås i en så svår situation som sorg är men ibland undrar jag över vissa människors lyhördhet. Inser att jag måste lämna. Det är också en erfarenhet , att vissa relationer blir starkare, andra blir det inte. Det är som det är. Jag gick under.
Jag måste uppmärksamma att jag har andra kollegor som påminner mig om de fina mötena. Att det finns så många arbetsvänner, ja, jag skriver arbetsvänner, för de är så mycket mer än kollegor, de är vänner, vänner på jobbet. De påminner mig om de fina kollegor som är medmänniskor, som tar min sorg, som ser mig som jag är. Det är så mycket värt, då jag i mina mörka stunder blir sänkt och de fina människorna liksom försvinner och de som sänker står först framme i tankarna. Jag måste tänka tvärtom.

Jag har jobbat heltid i 10 månader, hämtat upp en del av min effektivitet bygger upp mina globala kontakter. Fortfarande nya möten. Träffade i veckan en fin människa som jag inte träffat sedan Mathias tog sitt liv, en person som jag pratat en hel del med i mitt förra liv. Hon vågade möta mig, hon tog mina tårar, hon berättade om sin ryggsäck, genom att prata, lyssna möter man varandra. Kanske kanske kan det ge lite tröst.
Ytterligare en kollega som jag inte heller kommit i kontakt med i mitt nya liv, mötte jag i veckan. Han såg mig, han mötte min blick, han uttryckte hur glad han var att se att jag var på jobbet igen. Det finns många människor därute som har modet, att se, att bemöta , att vara närvarande.
Men jag blir så blir så trött, så trött, orkar inte riktigt med det liv jag hamnade i.

Jag har under lång tid haft sämre minne och sämre koncentrationsförmåga än vanligt. I takt med att själen sorterar i händelserna, blir det allt bättre. Men svårigheter att koncentrera sig eller problem med minnet är inte detsamma som att man inte förstår eller att man är mindre intelligent än tidigare. Det är så att allt tar längre tid bara. Det tar längre tid att tänka och jag kanske inte behöver ha så bråttom.

Livet pågår, fick också veta att en ny liten flicka kommit till världen. En av Mathias vänner har fött en liten flicka. Familjen har blivit större. Allt är fint och att deras dagar består av mys och närvaro. Ser fram emot att få träffa dem, kanske i nästa vecka.

Vänner som finner flickvänner och pojkvänner och skapar nya förhållanden. Jag blir så rörd av att höra när de är lyckliga, jag önskar dem allt fint i framtiden, för alla förutsättningar finns. Så fina människor som trampar vidare på livet stig. Jag känner att de är så fina människor, det finns en känsla hos dem, de är kreativa och var världens bästa Mathiasvänner.
Önskar, önskar så innerligt att Mathias hade varit här, att han hade fått leva sitt liv. Tagit del av det sammanhang som han ingick i.

Har också varit på föredrag i Göteborg och lyssnade på Ola Rosling . Han är en otroligt bra föreläsare, engagerar och förklarar. Så imponerad av deras sätt att arbeta, att ta reda på kunskapsluckor och sen fylla dem med den information som behöver spridas. Att åskådliggöra fakta med diagram, enkla, i fyra färger så att det går att komma ihåg. Genast började jag tänka på hur man kan fylla på med kunskap vad det gäller biologisk mångfald och den massutrotningen vi står inför, tänk om man kunde komponera diagram och faktarutor som är lika talande som Roslings. Jag måste ringa Mathias, ja så är det, min första tanke. Ur mitt undermedvetna så är det så klart att jag måste ringa Mathias, det finns saker som bara går att diskutera med Mathias. Det är Mathias, som på något sätt är på samma våglängd utan att alla detaljer måste förklaras.
Jag behöver Mathias, att bolla idéer, att vidareutveckla idéer. Jag behöver ha Mathias här.
Jag saknar Mathias, jag saknar hans humor, hans kunskap, hans vänskap. Jag saknar honom mest hela tiden, och det gör så outhärdligt ont.

Försöker kämpa och leva med den enorma saknaden av honom och kärleken till honom.

Snart en ny vecka. Den veckan börjar med Mathias födelsedag.