Mer film. Under en hel vecka pågår filmfestivalen. Lillebror är engagerad i de aktiviteter som sker i staden. Det blir mer film tillsammans. Tar ledigt från jobbet, vi lunchar och dricker kaffe. Filmen är bra, den här gången en film baserad på en verklighetsbaserad historia. Handlar om Mr. Rogers som sände barnprogram i Amerikans television från 68 – 01. En mycket älskvärd och uppskattad barntvprofil. En fin historia om en journalist som skulle skriva reportage om Mr Rogers, men det blev inte som han tänkt sig. Det blev lite tvärtom , Mr Roger som skulle intervjuas var den som ställde frågorna istället.Tom Hanks spelade huvudrollen och så bra han gjorde det. Mina Mathias tankar snurrar som de gör mest hela tiden , hur han hade kommenterat, recenserat och plockat upp detaljer för vidare reflektion.
Eftersom jag hamnat i en intensiv filmperiod fastnade jag framför tv:n när filmen Sameblod sändes. Började titta och kunde inte sluta. Började titta för jag vet att Mathias ville att jag skulle se den. Han blev djupt rörd av den filmen och frågade ofta om jag inte sett den ännu. Nu blev det av och berörd blev jag. Berörd i många dimensioner. Tankar om livet, tankar om det svåra, tankar om det outhärdliga

Det är också så att storasyster har haft födelsedag. Middag tillsammans med familjen. Lillgossen får en nästan heldag tillsammans med lillebror. Det blir så intensivt med upplevelser så han tar sig en liten microvila i lillebrors knä, passar på under lässtunden. Boken de läser framkallar minnen, i mitt liv blir det tunga minnen. Boken har jag läst så många gånger för mina tre barn. Jag kommer ihåg formuleringarna, kommer ihåg hur de fyllde i meningarna när jag missade något ord, eller kastade om i ordföljden. En tid i ett annat liv. Nu ett i ett stympat liv där saknad tomhet och mörkret är de beskrivande orden.

Att lära sig att leva ett ofrivilligt valt liv. Dagar fyllda av aktiviteter. Dagar som jag vet att jag hade njutit av i den vardag som var min. Nu undrar jag hur jag ska orka. Orka att orka. Hur länge, varför, var är kraften. Inuti gråter jag och kämpar för att orka ta mig igenom ännu en dag som ska bli en vecka, en månad, ett år och sedan flera år. Varje år som kommer ska jag uppleva familje födelsedagar, flera högtider och dagar med familjeaktiviter som är smärtsamma då Mathias inte får vara med. Alla dagar är smärtsamma men vissa dagar blir det så extra uppenbart att Mathias saknas hos oss. År ut och år in, svårt att ta in? Men det är så min verklighet är.

Hamnar i tanketräsket, saknaden av Mathias kommer nära, alltför nära. Ångesten är olidlig. Det är då masken faller , jag är ensam med mina tårar och min outhärdliga sorg av en älskad son.

Lillebror har åkt tillbaka igen, till staden i norr. Porten till Arktis. Långt är det. Avståndet omätligt.