Det är mörkt, det är tungt, det är grått, jag är så söndrig, jag är så trött. Så obeskrivligt trött. Jag bär Mathias med mig i mina tankar en stor del av min tid. Det finns så mycket minnen av min färgstarka son. Det är ett tungt ok på mina axlar. Går till jobbet, för det mesta lyckas jag bära min sköld under dagtid. Vara engagerad i jobbet, tänka ut nya ideer. Det går så mycket energi till att hålla ihop, inte släppa fram några tankar, då avslöjar jag hur trasig jag är.
Ingenting av min trasighet syns utanpå, tror jag, jag spelar spelet ganska okej.

Veckorna efter årsdagen har varit insvepta i ett grådis, gråa tunga dagar. Kämpat på jobbet och på kvällarna har jag försjunkit i tankar, mörka tankar. Tankar som gör så ont. Jag lyckades inte behålla Mathias i livet. Samtidigt känner jag återigen frustrationen över att jag inte hade kunskapen och insikten så jag kunde hindra att jag förlorade Mathias.

Egentligen har jag tänkt att jag skulle berätta historien om när Mathias och jag hamnade på saluhallen på Östermalm, en fredagskväll. Vilken upplevelse, vi hamnade bland champagneglas, ostron och lax och Östermalms pensionärer. Jag har bilder på Mathias när han hugger in på laxsmörgåsen och en öl, han är glad. Det var i januari, ett år innan han tog sitt liv. Jag började leta bland bilderna, men smärtan hugger, det är för tufft, får vänta lite till.

Lillebror har varit på Västkusten och jobbat några dagar på Filmfestivalen. Vi har också tömt lägenheten som han haft uthyrd i andra hand under ett år. Det är alltid trögt att ta tag i saker som man inte riktigt är i just nu, som egentligen är lämnat. Vi pratade om att den kanske skulle tömts redan för att år sedan, men nu vet vi ändå att det var bäst att behålla den, ingen visste något om hur livet skulle gå att leva när Mathias dog. Att ha den kvar gjorde att lillebror kunde flytta tillbaka om staden norr om polcirkeln kändes alltför svår att leva i. Leva det liv som blev.   Nu vet vi att vi överlevt ett år utan Mathias, vi vet att Mathias hade gillat staden norr om polcirkeln och att Lillebror stannar där ett tag. Nu har han känt på livet  i grannlandet och satsar på de utmaningar som finns både i form av fjäll och sjukhus.

Jobbar man på filmfestival, måste man också se på film. Lillebror köpte biljetter åt oss alla. De biljetter som Lillebror ordnat åt oss var till en film i genren Kinesisk gangsterfilm. Ash is purest White, det visade sig vara en riktigt bra film, en film med många miljöer från Kina, sekvenser från landsbygden, bilder på människor. 2 ,5 timmar lång. Hur en undre värld i Kina formar några människors liv. Mathias hade gillat den också.

Biljetter köptes också till Storasyster och storasysters man, men Lillgossen är för liten för att gå på filmfestival.Det får vänta några år. Då är det bättre att vara med Mormor och katten. Så blev det. Vi hann med att gå ut i snön också, fylla på i fågelmatningen. Småfåglarna måste få mat nu när allt är täckt av snö, dagarna korta och med minusgrader dygnet runt. Det är något som lillgossen måste tänka på.

Igår var det ett år sedan Mathias begravning. Jag har tänkt så mycket på den dagen också, sorgen är en sak men det är sakanden som sliter, som tröttar, som skaver ända in i skelettet. Jag ser Mathias framför mig, jag ser Mathias med sitt fina leende, funderande på en underfundig kommentar.