Hela dagen har varit grå, så som jag också känner mig. Molnen har varit tunga och släppt ifrån sig mycket regn, jag gråter i kapp med dem. För mig är det svårt att förstå att livet pågår där utanför mitt hus, det gör faktiskt det utan att Mathias är med. Som med Lillebror som nyss flyttat till Norge, han är hemma, pysslar och packar ner mer kläder och prylar som ska med, sådant han behöver i sitt nya liv.
Jag försöker kämpa för att vara i nuet, vara här, med dem som finns här nu. Men tankarna är svåra att styra, det gör som de vill och tårarna bränner innanför ögonlocken.
Sen är det alla friluftsgrejer som Lillebror har kvar här hemma, han plockar fram ur garderober och kollar för att se vad som ska med norrut.
Mathias du borde varit här, du skulle hälsat på i Norge och gjort alla de där turerna som du alltid pratade om. Du kallade till och med ett bord här hemma för turplaneringsbordet, vi hann aldrig använda det som ett sådant. VARFÖR? VARFÖR?

Då för många veckor sedan skulle vi fortsätta med planeringen av begravningen, att bestämma vilken kista, vilka kläder Mathias ska ha på sig, vilken dekoration, vilken urna. Allt var så overkligt, att gå igenom en begravning för Mathias som var mitt i livet, allt var som i den värsta mardröm, det var ingen dröm. Jag vill somna och sova i evighet.
Vi åker också till huset där minnesstunden ska vara, ett hus med en gammal träbåt på tomten och inifrån huset är det utsikt över havet. Vi åker dit för att prata om hur vi kan göra för att få en så öppen atmosfär som möjligt under minnesstunden, så alla vänner kan gå runt och prata med varandra och Mathias. Så att det verkligen blir en minnesstund och inte bara mat och kaffe, det är för Mathias.

Varför hade han eller hans sjukdom så bråttom med beslutet , att lämna livet?