Höst – den mörka tiden är här
Jag har levt i 285 dagar sedan Mathias tog sitt liv. På något sätt går dagarna, jag stiger upp, sedan sätter jag den ena foten framför den andra och försöker med viss styrfart ta mig igenom dagen. De senaste dagarna har jag inte fått fart i styrfarten. Det tog stopp och jag rasade. Jag saknar Mathias på ett sätt som inte går att beskriva, smärtan och saknaden övergick i en känsla av panik som inte riktigt gick att reda ut , trasslade in mig i mig själv.
Jag tog mig ut ur trasslet, jag tog mig till jobbet, jag tog mig till slutet av veckan.
Meningslösheten i det som hände känns allt tydligare nu.
Han var inte i mitt liv dagligen, men på något sätt var han så nära i vardagen, hans intensiva tankar var som nära fast på avstånd. Hans engagerade korta sms och uppdateringar skapade ett energitillskott och just den känslan av närhet. Och så resorna mellan väst och östkust, det var länge sedan jag träffade Mathias, länge sedan jag hörde om nya planer, länge sedan en engagerad miljödiskussion initierades. Hösten är här och det är tydligt att det är länge sedan vi levde här tillsammans.
I veckan kom också statistiken för antalet självmord 2017. Det blir ca 4 självmord per dag. Så under de dagar som gått sedan Mathias tog sitt liv har 1205 människor avslutat sina liv. Nu är deras anhöriga och vänner i den situation som jag befinner mig i. Jag kan känna hur ont det gör, det gör så ont att tänka på den tiden, allt gör så ont. Vi är så många som kämpar därute, så många som försöker förstå varför, så många som förtvivlat försöker intala sig själva att det inte gick att göra något mer, så många som försöker leva något slags liv, som försöker överleva.
Det så svårt att leva utan Mathias. det är ännu svårare att veta att Mathias förlorade sitt liv, att vi som finns nära honom kommer att vara utan honom. Allt det som kunde ha skett. Att inte se honom bli äldre och leva ett liv.
Det är ingenting jag tänker på då och då, det finns inom mig hela tiden, ett ständigt Mathiasbrus . Så är det i resten av mitt liv.
Så saknad och alltid en del av mig.