Så var det det här med utflykten som var planerad till söndagen. Men snön kom, så där helt utan förvarning. På söndagsmorgonen låg det ca 5- 10 cm snö där jag bor. Inget väder för utflykt med hästtransport och definitivt inte utan dubbdäck, så den utflykten blev inställd. I stället satte jag brodd på min fyrfota vän och vi gav oss ut i vinterlandskapet. Halt var det men med brodd på alla fyra så tog vi oss fram. Kändes som en säker fyrhjulsdrift i uppförsbackarna. Solen sken och snön låg sådär fint på träden, riktigt vinterlandskap. Att det är löv kvar på träden som sedan täcks av snö, det blir en speciell vy . På västkusten är det inte så ofta som vi ser det. Snön smälte under dagen. Men nu har vi hittat vinterutrustnngen, den var längst in i hyllan, testat den och konstaterat att vi är redo för nästa snöfall.

Snön smälte som sagt, hann inte skotta. Så som det så ofta är här på västkusten.

Vi skulle ha åkt på Bushriderritten, det är en ritt som går ut på att rida en bana i skogen, ca 4 km, lösa kluriga uppgifter som skulle leda till ett lösenord, dessutom på tid. Här gäller det att tänka fort och dessutom galoppera fort, hålla i tyglarna och inte missa någon uppgift. Min stallvän är omtänksam och försöker ta med mig ut, hålla mig sysselsatt och få mig koncentrerad på tävling en stund. Att få mig att ta steg ut från min sorg, inte på något sätt lämna den , men att få en paus. Vi kunde dessutom kunde anmäla oss som ett 50+ lag och möta ryttare på samma fantastiska nivå . Våra hästar heter Denar och Deily, därav lagnamnet Double D, det kunde ju vara Double Damerna också.  Double D hade laddat för dagen i flera veckor, öronen slokade när de fick vet att det inte blev vild galopp i den vilda skogen. Vi alla väntar på ett nytt tillfälle.

Ända sedan jag började jobba efter sjukskrivningen har jag haft min arbetsplats där forsknings och utvecklingsgänget håller till, det är inte så många kollegor där och det är kollegor som jag jobbat länge tillsammans med . Då kändes det  helt enkelt tryggare att få möjligheten att börja mitt nya liv i de korridorerna, återta mina kontakter i ett tempo som jag klarade av. Idag var det dags att besöka min arbetsplats som jag hade i mitt förra liv. Det var en tung stund, det är inte jobbet, det är inte platsen, det är mitt förra liv, det liv jag hade som kommer fram i mina tankar igen. Slår så hårt, det var i det livet som jag hade det så fint. Mina barn, som hade bra liv, jobb, kompisar, intressen, engagerade och med framtidsplaner. Det var vad jag visste. Alla minnen, Mathias som ringde när han åt frukost och beättade om dagens planer. Han ringde när han cyklade till jobbet ” Nu är jag med i ett cykelprojekt, ska cykla i vinter då får jag dubbdäck av Nacka kommun”. Ikväll blir det yoga och middag hos mig.
Jag kan inte vänja mig vid den fysiska smärtan som fullständigt golvar mig. Jag åker därifrån, till min nuvarande arbetsplats. Tvingar mig att jobba på, hålla mig sysselsatt.

Jag är trött, det blir lätt kaos i min hjärna. Mina vänner säger att jag är stark, men jag är inte stark, jag försöker bara organisera och ordna med kaoset. I kaoset är jag irrationell, har svårt med koncentrationen. I morgon börjar jag jobba 75%.

När blev det så fel? Alla frågor som aldrig får svar.