Försökte gömma mig i skogen idag, kanske kanske kunde det gå att fly från sorgsenheten och meningslösheten en stund. Det blev inte riktigt så, men att se storlommen komma simmande runt udden vid sjön och lyssna på grodornas spel sänker Mathias bruset för en minut. Karin och jag sökte oss till skogen, vi ville vara där ensamma och bara vara, tänka, drömma, förstå. Det är så stort att få ha en vän som finns vid min sida och delar både tystnad och funderingar.
Väl där i skogen, bland tallar , granar och mossor, blir det ofattbara så verkligt igen. Skogen, ett ställe som Mathias tyckte så mycket om. Han gillade att lyssna på hackspettarna, göra upp eld och fixa kaffe. Det är oåterkalleligt, aldrig mer kan vi dela upplevelser från skogen, kan det vara möjligt?

Under de år som Mathias bodde i Stockholm så hann vi göra flera utflykter till Nacka reservatet och även andra naturreservat. Det blev en dag i skogen vid mina besök. Jag har sett fler gamla träd i Stockholm än vad jag har sett affärer. Det är också ett bra sätt att gå och prata, mycket blir sagt. Men det blev inget sagt om den sjukdom Mathias bar på, inget Mathias nämnde, inget jag förstod, inget som jag tänkte på, han verkade må bra.
Det är så att det var mycket annat som jag skulle ha velat sagt, men det blev inte så och jag måste leva med det.  Under våra skogsutflykter så avhandlade vi mycket planer, vad som skulle göras på landet, vilka som skulle komma dit och erbjudas att njuta av Bohuslän, hur packningsluckorna skulle fixas på den egenhändigt byggda träkajaken, hur projektarbete går till, hur Mathias ville inreda sin balkong, ja mycket om allt, men planerna han aldrig bli verklighet. Aldrig…obegripligt…

Våren med allt nytt liv. Det är så svårt att leva, till och med om det är ett ögonblick i sänder.