Ytterligare en tuff vecka går mot sitt slut, en vecka när det overkliga att Mathias är död, blev så påtagligt verkligt igen. Jag saknar Mathias så oerhört , sorgen gör så ont. Jag kämpar för att hitta tillbaka in i världen igen. Då kommer tankarna på varför, varför ska jag kämpa för att komma in i allt meningslösa stressandet igen. Tänker på vad en vän till Mathias skrev i ett brev snart efter det att Mathias hade tagit sitt liv.
– Han var en av de finaste människorna jag mött.
Om inte en av de finaste är här, då får livet därute vänta. Alla måsten får vänta, tiden går ändå, jag vet.
Jag jobbar vidare med att inte duka under i sorgehålet. Utmaningen är där hela tiden, att inte komma nära kanten.

I  veckan fick jag  programmera in nya GPS koordinater för Stora systers familjs boende. De är på väg att flytta närmare, en sådär 8 km hemifrån. Egen täppa och frisk luft. Från asfalt till många kvadratmeter gräsmatta. Många lugna rum i trädgården. Ett päronträd finnes, ser ut som det har varit med ett tag. Nu står det där och väntar på att Lillgossen ska börja klättra, sitta högt uppe i lövverket. Tänka kluriga tankar.
Salta vindar når in till uteplatsen.
Nu har de fått nycklarna. Planerar och fixar. Renoveringsjobb finns till många. Finns inte tid för vila, det får vänta till våren. Mat , kaffe och sovklocka får vi ha. Den energi som finns måste vi vårda.

Omgivningarna ger ett lugn , nära havet och klipporna. Det är här som jag ibland orkar tänka att dagar som ska komma kan bli lite lättare. Saknaden kommer alltid att finnas, men att den på något sätt liksom suddas ut lite i kanterna, kanske inte förblir lika tung att bära, kanske. Är långt ifrån där, men kanske.

Livet och framtiden. Får vänta. Jag har inget att ha bråttom till.

Älskade Mathias, det är så tomt.