Hur går det att möta och klara av en julhelg efter att ha drabbats av en sådan stor och tung sorg. Sorgen och saknaden är med i varje stund så julhelg eller vanlig veckodag, tiden går. Så jag har försökt att inte göra så stor sak av att det är julhelg. Det var på det viset att vi redan för flera år sedan hade börjat fundera på att minimera julfirandet. Träffas skulle vi så klart göra, men laga mindre mängd mat, mindre mängd julklappar, mindre jul. Men kanske mer tända ljus, mer sällskapsspel och mer utevistelse. Alla i familjen har ett hållbarhetstänkande och att handla på second hand det började några i familjen med för många år sedan, men nu skulle vi definitivt minska ner på prylar. Så vi var inne på det spåret. Mathias var en drivande kraft. Förra året kom vi en bit på väg, mindre jul. I år blev julfirandet minimalt.j

Julsammankomst, det fick det bli innan den 24, när Lillebror fortvarande var på västkusten. Det blev av några dagar innan julafton. Började dagen med att besöka  Tavlebod, en lanthandel på Orust som säljer lokalproducerade varor. Dessutom fanns en mycket välsorterad kaffehörna. Jultårtor, snickerskakor, kokoskakor, allt hembakat. Vilket fika. Vi fann oss tillrätta.  Lillgossen fick äta mjuk pepparkaka, det gillade han. Jag fick kaffe, det gillade jag.
Lillebror handlade Orust must , björnbärssylt ,som julklappar till vänner i Norge. Jag tänker på hur Mathias hade kollat in alla marmelader, ostar och hemstickade mössor. Nu är det lugnt och saknaden skär igenom tillvaron, återigen känns sorgens tyngd. Att känslan av att det är bra, den känslan kommer  jag aldrig, aldrig någonsin att känna igen.

Återvänder hemåt , sill och sallader serveras. Mathias ljusstake står mitt på bordet. Lillebror pratar om Mathias, minns  känner smärtan, känner den mörka sorgen. Förra julen var sista gången vi träffade honom, när vi var alla tillsammans. Det här är bara vår första jul utan Mathias.

Julafton, nya traditioner får skapas i mitt andra liv.  Besökte graven , det är så ofattbart, men ändå så verkligt, han är inte här, han har inte kommit hem. Det är tyst.
Tillåter mig att minnas. Tar en promenad i naturreservat. Den 24 dec i år var en sådan där stilla dag, en dag när tystnaden hörs. Från utsiktsberget ser vi ut över fjorden. På det stilla vattnet ser vi salskrakar, småskrakar, knipor och sångsvanar En spillkråka flyger förbi vårat utsiktsbergn. En lugn julafton, ingen havsörn, sjöfåglarna kan koppla av för stunden och bara leta efter mat.

Stundtals känns det outhärdligt att leva det här livet som började den 14 januari i år. Jag har fått lära mig att vi människor klarar mer än vi tror, och jag har klarat de dagar som gått sedan dess. Detta trots att saknaden efter Mathias blir starkare och kanske mer närvarande när tiden går. Det blir ett allvar i allt vardagligt, Mathias fattas.

Julaftonskväll och mörkret föll därute, det gjorde det även inne.
Älskar dig i all evighet.