I början av maj är det vackert på Kinnekulle. Uppe på kullen, på heden, där blommar backsippor, tusenskönor i massor, gullvivor och skogsviol. Mycket vår och än så länge hinner jag med att se vad som händer i naturen, om någon vecka är det så mycket mer , allt exploderar på samma gång.
Jag är på besök på kullen, tillsammans med en vän. Vi vandrar en runda , det är det här med talking by walking. Det liksom gör inget om det blir tyst en stund. Den tysta stunden blir en stund till eftertanke och reflektion. När blicken får vandra över den sköna naturen och ljuden från fågelsången hörs, det föder nya samtal. Samtal om miljö, vad kommer att hända efter corona, börjar vi jobba på en omställning, någonting nytt och ett mer omtänksamt samhälle. Kommer vi att skapa nya referensramar för vad som kommer att kallas ” vanligt”.

Vandrar vidare över heden, vattnet från bäcken porlar och vi ser hjortarna springa in i hasselsnåren. Träden glesnar, en vy öppnas upp, en vy med mängder av körsbärsträd i blom.
Är det så här det ser ut i Nangiala? Sorgen hugger i mitt trasiga hjärta, i min trasiga själ. Tyngden jag bär på, min eviga saknad av Mathias, den är på gränsen till obärbar.
Smärtan finns där, sorgen finns ständigt med. Jag vet faktiskt inte om jag lärt mig att hantera sorgen, så som det sägs att man gör. De tunga dagarna som nu och föralltid är min vardag, tar jag mig igenom. Men att orka, hur orka.
Lyssnar på alla humlorna som surrar högt upp i körsbärsträden, i de smyckeslika körsbärsblommorna ivrigt sökande efter nektar, de ger inte upp. De har sina körsbärsblommor i Nangijala. När ångesten kramar runt strupen och det är svårt att andas följer jag humlorna och deras sökande. En avledande manöver mot ångest. Det är lättare på dagen än vad det är om nätterna.

Jag har flytt från kusten, från havet, från allt båtpyssel. Från alla folkbåtar med vita segel, doften av fernissa.Ett byte av miljö, utan ständiga minnen.
Hamnar i Nangijala, och den energi som finns går till att förtsätta, att köra på, tänk inte. Jag håller mig inom mina ramar.

Dagen på Kinnekulle var så klart vacker, som så många ställen är nu. Så kom dagen i veckan då det bara sa stopp. Luften gick ur mig och jag föll, föll långt ner Sorg, stress och utmattning i ett virvar av känslor. Kraven från jobbet, jag hade kört på, viss del av det var för att slippa tänka. Att sova blev svårt. Jobbade, försökte sova och grät många stunder. När sorg, smärta, jobb och stress blandas är det svårt att tänka. De tankar som ska tänkas för att se en öppning de orkar inte tänkas då.Det är inte rätt läge för att reda ut vardagen på jobbet. Med det ständiga Mathiasbruset som gör tankar och dagar så svåra. En stund av återhämtning måste in i ekorrhjulet. Tankar rusar, stressen höjs,svårt att komma ihåg, svårt att få struktur.
En fin arbetsvän lyfter mig, hjälper mig att sortera, knuffar och supportar. ”Du klarar detta” ”Jag hjälper dig”. Dessa handlingar och ord hjälpte mig att klara mig fram till helgen, sen två dagar att klättra uppåt. En bit av vägen upp kunde jag komma, men inte över kanten.

Tänker så mycket på Mathias. Tankarna går i cirklar och jag hittar ingen flyktväg. Tiden har gått sedan Mathias dog, men det är så svårt att minnas, det gör så ont, det är så fel att han inte är här. De tankarna är mitt fokus, hittar inte ut från dem och jag är så trött.

I försöken till återhämtningen ingick rabarberpaj, rabarbern växer i superfart i trädgården. Det är också ett vårtecken, den första rabarberanrättningen, Återigen är Mathias där , rabarberpaj var en av favoriterna.

Älskade, älskade son, du är så evigt saknad.