Så var det dags för en helg med vandring tillsammans med en vän. En höst vandring. Vandringsleden var noga utvald, efter säsong , tillgänglighet och biotoper. Vi skulle starta söderöver, på Bohusleden och gå utanför storstaden. Pga rådande omständigheter med corona och med lite logistikproblem fick vi göra en omplanering, en dags vandring på leden och en dags vandring vid havet, men vandringen blev av.
En helg att fly från vardagen. Vandring fungerar också som meditation och meditationen är till hälften avklarad bara av att vistas i naturen.

Vi anländer till Jonsered tidigt på morgonen. Jonsered, där som Mathias jobbade tillfälligt, där hamnar vi, mitt i Jonsereds fabrikers kvarter. Jag var inte beredd på det, jag var inte beredd på att hamna i de marker där Mathias tillbringade många sommarmånader. Under flera somrar var sommarjobbet just på Jonsered fabriker. Att jag kommer dit nu, dit där jag aldrig var under tiden som Mathias jobbade där. Mathias som så livligt berättade om jobbet, om luncherna vid Säveån , om laxarna i samma å, om secondhandbutiken där han gjorde många fynd och där många presenter inhandlades.
Återigen mörknar molnen på himmelen, klumpen i halsen blir allt större, det svider bakom ögonlocken , den fysiska smärtan i kroppen kommer, det gör så ont. Mitt i alla höstlövens färger gör det så ont att leva.
Jag följer stigens och naturens rymt, tar in ljud och stillhet. Vandring och rörelse, samvaro, samtal och tystnad. Jonsereds naturreservat med stora värden i bevarade natur och kultur miljöer. Stora gamla lövträd, stora gamla barr träd. De stora träden som skapar livsmiljöer för många hotade arter. Jonsereds gamla fabriker, tegelbyggnader där så mycket skapats, allt från segeldukar till motorsågar. Jonsereds motorsågar som jag hört så mycket om, som fortfarande finns i källaren därhemma. Där står också motorsågsstvlarna i st 46.

I Jonsered så önskar jag mig det som jag aldrig kan få. Det gamla livet, skämten, glimten i ögonen, diskussionerna, de snabba vinklingarna, de intelligenta kommentarerna, det rebelliska.
Det tillhör det förgångna.
Hans frånvaro är egentligen inte mer kännbar på Jonsereds platserna än någon annanstans. Jag försöker hela tiden tänka så, att Mathias är inte här, det spelar ingen roll var jag är vilken dag det är , det är oåterkalleligt, men jag blir ändå påverkad.
Hans frånvaro är som ett moln som överskuggar allt. Att leva är helt och hållet annorlunda.

Nästa dag tillbringar vi vid havet. Solen skiner och ejdrarna kuttrar ute i fjorden. Vi tar oss fram längs kustlinjen, när vi rundar en udde ser vi en brygga där en man är och pysslar med sin båt och sina nät, återigen är det vägar som leder tankarna till Mathias. Havet, ekan, näten.
Vid en klippa vid havet finne en grillplats, vi sätter oss i solen, letar rätt på kaffetermosarna i ryggsäckarna. Hembakat bröd i matpaketet, det brödet som Mathias gärna bakade. Bakade på sitt sätt, mjölstorm i köket. Mms bilderna på nybakat bröd och en leende Mathias, så nöjd. Det var resultatet som han var nöjd med, bröd att njuta av och att bjuda på. Många matpaket och utflykter med vänner. Det är också grillplatsen som jag så starkt förknippar med Mathias, sotiga kaffepannor, gott kokkaffe och inte så noga om man spiller.

Vet du hur mycket du tog med dig när du lämnade livet?
Älskar dig. Så fel att du inte är här. Älskade Mathias, så saknad, så behövd. Du skulle vara här, du hör hemma här.