Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Så många tankar jag har haft inför den här helgen, så mycket oro jag känt, så mycket vilsenhet. Så mycket vilsenhet i mitt liv.
I mitt tidigare liv har jag på Allhelgonahelgen gått till kyrkogården för att tända ljus och minnas de som inte finns med oss längre. En stund bara för dem.
Aldrig, aldrig hade jag kunnat tro att jag den här Allhelgonahelgen skulle gå dit för att tända ljus på mitt eget barns grav. En älskad son som inte orkade leva.

Nu är det söndag kväll och jag tänker på Mathias som jag för det mesta gör, jag skriver om Mathias. Så viktigt det är att prata om och minnas Mathias. Visst är det sorgligt att prata om de som dött. Men det är ännu mer sorgligt att inte prata, det är då de går bort.
Vi måste minnas så att Mathias kan finnas. Han kommer att leva vidare, så länge vi låter Mathias få leva i oss.