Mina dagar kanske jag kan likna vid en berg och dalbana. Stunder finns när tankarna kan skingras för en stund, kaffe med en vän , promenad med kikaren för att försöka kolla in vårfåglarna, leka med storasysters lillgosse, men jag är hela tiden sänkt under ytan. Mathias ansikte med sitt härliga leende , fina gestalt och entusiasmerande blick finns med som ett brus, det är på en våglängd som inte går att skruva ner. Sen skruvas volymen upp, det är inte ett brus längre, utan på hög volym, då dyker jag igen. Min berg och dalbana är hela tiden långt nere i djupet, i ett mörker som är så tungt och smärtsamt så inga ord räcker till. Hopplösheten finns där nere och sträcker ut en hand och jag tar den.

Idag kom en vän på lunchbesök, hon ser hur ledsen jag är och försöker på alla sätt stötta. Hon kom med blommor och hälsningar från mina omtänksamma och fina arbetskamrater. Pärlhyacinter, vackra blåa klockor och en fjärilsdekoration, det är vår, de vet att jag gillar vår och när fjärilarna börjar flyga. Det blir känslosamt. Får mig också att minnas en väns kommentar från den närmsta tiden efter Mathias död, när vårt hem fylldes av blommor. Hon hade också varit i blomsteraffären, de i affären frågade – Ska det vara en bukett som är naturinspirerat ? Är det till Mathias nu igen? Så satte Mathias ett avtryck i blomsterhandeln.

Nu har vännerna i Stockholm stylat lägenheten inför fotografering. Det är till så mycket hjälp, både att vi slipper att åka den långa vägen och alla de känslor som det väcker att vara i Mathias lägenhet. Allt är så galet fel, han skulle varit där, pysslat med sina intressen, matat småfåglarna utanför sin balkong, cyklat ner till stan för att ta en öl med kompisarna.

Så jag vaknar återigen i verkligheten, han är inte här, den sylvassa sanningen hugger tag i hjärtat. Tomheten, Mathias är död. Det kommer alltid att vara så här. Går det att fortsätta leva?