En vecka till ända, en fredags kväll till som jag totalt kapitulerar för tröttheten. En vecka med så mycket jobb, så mycket tänkande, så mycket minnen.
En kväll var jag på ett föredrag i Uddevalla – När ett barn dör- , en mamma som mist sin dotter i lunginflammation, 18 år, berättar om sin sorg. En enkel halsinfektion slutade med lunginflammation som blev så svår att hon dog. Läkarna kunde inte göra mer än vad de gjorde, ingen som gjorde något fel, men bakterierna var för tuffa för de behandlingar som fanns tillgängliga.
En annan sjukdom, en död som var på ett annat sätt , men på så många sätt så lika i sin olikhet.

Hon berättar om känslan av att inte ha gjort tillräckligt. Att veta att man har ett sjukt barn, en magkänsla som säger att det något som inte är bra, men det pågår behandling på sjukhus. Där finns kompetensen, där vet man vad man ska göra, vad som går att göra.

Vi visste inte, kunde inte veta.

Om känslorna, om hur man tror att man själv ska dö. Om luften som inte längre finns, när det inte går att andas.
Smärtorna, de fysiska.
Om smärtan, om den smärta som gör att man tror man ska sprängas, om smärtorna i hjärtat, om smärtorna i magen, där vi en gång har burit dem.
De psykiska smärtorna, om att precis efter dödsfallet inte förstå, om vi förstod skulle det inte gå att fortsätta leva.
Om hjärtat , det brustna hjärtat. Om att inte uthärda.

Om hur tafatta vi är inför människor i sorg. Det enda vi vet är att vi ska dö, men det är ingenting vi pratar om. Klart att vi inte kan gå omkring och tänka på det, men när det händer så lämnas så många ensamma i sin sorg. Få är medmänniskor och vågar fråga hur det är, ännu färre vågar stanna upp, stanna kvar och lyssna på svaret .

Känslorna, att få vara i sina känslor, få ensamheten när vi behöver den. Att respektera en människa i sorg.

Att titta på bilder på Johanna hade för henne varit så svårt, det tog lång tid innan det var möjligt , det framkallade en så outhärdlig smärta, det gjorde så ont.
Idag, 5 år senare, finns många bilder i hemmet på Johanna, flickan som var så full av liv och energi.

Jag lyssnar på Johannas mamma och berättelsen om Johannas liv. Hon levde också ett helt liv, inte ett långt liv. Hon var positiv till alla ideer och förslag och var snabb att säga ja.

Letar efter tecken, var det någonting som tydde på att hon skulle sluta sitt liv alldeles för tidigt?
Hon pratar om hur hon vill prata om Johanna, det gör Johanna mer levande. Hon lever så länge vi minns, det är så viktigt att få minnas.

Så klart är det så mycket som blir efterkonstruktioner, så är det med allting när historien redan är där, men visst finns det tecken.
Mathias hade så bråttom, han hade nästan alltid så bråttom, visste han att om han skulle hinna var han tvungen att ha bråttom?

Det är en fin stund, dessa timmar går faktiskt fort. Att höra någon som går igenom samma process, som lyssna till någon som känner samma känslor som jag. Återigen att veta att det finns fler som tar dag för dag för dag för att komma vidare, för vardagen återvänder aldrig. Att inte känna mig så ensam i min sorg. Viktigheten som finns i mig för i att inte glömma, viktigheten i minnena.

Vi är ett trettiotal som sitter i salen. Alla bär på sin egna tunga ryggsäck. Vi gråter ibland, det är så mycket som berör oss alla. Det är ok att gråta, det är en så stor sorg.
I nästan två timmar lyssnar vi tillsammans, en tunn skara människor som känner närhet, sorgen för oss tillsammans. Alla känner, alla vet hur smärta känns, att förlora ett barn.