Helgerna är över ännu en gång, ljusen har brunnit ut och det var precis så tomt utan dig som jag var så rädd för. Nytt år igen och tiden bara går, jag undrar återigen hur det bara kan vara möjligt. Den tredje årsdagen har passerat, den dagen tog slut den också. Dagar som är fyllda med trassliga, tunga tankar. Ångest. Skuld.
Den 14 januari , den dagen tillbringades ute, ute i naturen med vandring på slingrande stigar. Platsen var hindens rev. Ett rev, där vattnet, himmelen är nära. Under den här årstiden ett ställe där få människor befinner sig. Det är bara vi och några fåglar som är där, och vi alla möter vinden, det fladdrar i både hår och fjädrar. En vandring som denna gör ögonen inställda på alla nyanser och små rörelser, skuggor. Att vara ute i naturen ger mig en stunds paus, en stund när jag kan vara i en annan slags sorg. Det är mycket tankar som trasslar runt, många som går till Mathias. Mathias gillade att vara ute, så att vara här med alla tankar ,då känns det som jag släpps in ett ett av hans rum , ett rum där han mådde bra . Hans rötter var djupt i naturen. Naturen är inte heller någonting bara utanför, den finns lika mycket inuti oss. För vi är en del av naturen, även om det har glömts av i den industrialiserade, civiliserade och som vi tror, den ordnade världen att den styrs av oss. För Mathias var naturen inte glömd, och han hade inte i avsikt att ordna till det, den skulle få vara där lika vild som han.

Skogarna, vidderna och havet. När han var där ute, mitt i det gröna eller i det blå havet tror jag att han hade ett bra liv, ett liv utan ångest och oro. Hans hjärna slappnade av när han såg blå himmel och fladdrande löv. Han mådde bättre när han följde en slingrande stig i skogen. När han fick vind i håret. När snön stormade fram i skidspåren .
Jag vandrar och väver in mina tankar i våra samtal, hur han uttryckte sig när han var ute på sina äventyr och försöker komma nära hans känslor.

En födelsedag för ganska så många år sedan var Mathias present till mig Naturläraboken författad av Lars Lerin, en väl uttänkt och utfunderad födelsedagspresent. Man ger gärna bort någonting som man själv tycker om . Jag fick boken av Mathias. Boken innehåller massor, jag menar massor av akvareller. Bilder på natur, och texter av författaren. Målningarna är stämningsfulla och bara så uppslukande. Inte en bok jag läser fort, det är en bok att vila i.
Jag tror att han ville förmedla den känslan han själv fick när han var ute, ute i snö, ute i månsken , ute i storm. Känslan för detaljer. Också det en känsla där ord inte är tillräckliga.

Att var i naturen är ibland ett sätt att slippa sig själv. Den mask som man bär för att möta andra människor, den kan falla, i naturen bland stort och smått , behövs inte den. En upptäckt av ett meståg, en slånblomma, en humla som surrar förbi, flitiga myror och steklar, de går att tränga undan oönskade tankar med. Men ändå, när jag är därute, ja, var jag än är, så är det väldigt många tankar som innehåller Mathias. Jag kan förvånas av det, samtidigt som det är klart att det är så. Jag har förlorat Mathias som betydde så mycket och ett av mina barn, mina barn som jag älskar så mycket. Då känns det uppenbart att det är så det är. Det blir också så tydligt över vilket stort avtryck han satte. De avtryck han satte i de flesta av de miljöer jag är och faktiskt i många av de resonemang jag för.

Vi har alltid varit ute mycket, men det kändes som han ville förmedla att han funnit ännu en dimension, detaljer. Han frågade ganska så ofta om jag läst boken. Vad jag tyckte, vad jag hade upptäckt, vad jag hade för funderingar.
När du nu upptäckt allt varför lämna, hur kunde det bli så att det inte fanns någon annan utväg?

Så hamnade han i Stockholm, efter många äventyr, några boenden och platser . En vilmarksguide i innerstan, som hans vänner har diktat om. Mitt bland höghusen lyckades han ändå finna vatten, mossa och vide. Granne med Svindersvik. Också med Trolldalen, en oas med de gamla tallarna och den historia som lever i dess träd. Om han tittade åt motsatt håll fanns storstaden, med allt det liv och rörelse som han också sökte efter.
Om jag hade förstått att allt ändå var så fel, kunde livets väg för Mathias fortsatt framåt?

Läser i naturlära boken, bläddrar och försöker övertyga mig själv om att jag kan göra något meningsfullt. Om jag kan övertyga mig själv om att Mathias stöttar det. Leta tecken för fotoprojekt med naturlära boken som inspiration. Så mycket detaljer, fåglar , myror, kottar, de knotiga grenarna på gammeltallen. Kråkgrått och korpsvart.
Målningarna är fantastiska.
Kan börja forma bilderna i fantasin.

Jag andas en dag i taget…..Om du kunde se hur saknad du är.