Veckan som gått har varit fylld av känslor, mycket olika sådana. Lillebror har varit hemma och det är så fint att få träffa honom, det finns ett stort behov av att vara på samma plats för några dagar. Vänner har varit på besök som gör allt de kan för att stötta och försöker få mig att skingra tankarna för en stund. Det blev pyssel med att fixa bildutskrifter och att montera bilderna i ramar. Vi tillverkade canvastavlor för första gången, att mixtra till fina hörn tar all koncentration, det vet jag nu.  Det blev en heldag med fika , diskussioner om bilder och samvaro vid middagsbordet.
Så kom storasyster med familj, när lilla L är med så ser han till att vara i centrum och hittar på nya konster för att vi alldeles säkert inte ska glömma att han är här.
I veckan som gick var det också urnsättning, då kom sorgen och flyttade längre in. En ännu större sorg, den tog tag i hela min tillvaro. Jag var ju bara en vanlig förälder , så händer detta. Jag vill mina barn det allra allra bästa och nu är jag mamma till en ängel. Fastnar och kommer inte framåt.

Det blir varmare för var dag, det är nu i denna månad som Mathias skulle planera för sjösättning av båten, då är det mycket på gång. Båten har alltid kommit i sjön och sen premiärtur. De turerna tror jag har gått bra,  för jag vad jag vet har båten alltid kommit tillbaka till hemmahamnen igen. Han skulle planera för kommande paddelturer, fram med kartor och utrustningslistor ,ordna med kompisträffar för att fixa matlag. Sen får vi se instabilder på spegelblankt hav, kajaker, strandhugg eller blöta kläder….

Efter det att vi planerat begravning åker vi till Stockholm igen. Vi måste ta hand om Mathias lägenhet, den fina lägenheten som han stylat med sin egna personliga stil. Möbler och tavlor från second hand. När han flyttade in fick vi handla ett köksbord på Ikea, jag är så förvånad över att det inte har åkt till återvinning. Men det måste varit svårt att hitta ett gammalt i rätt storlek på, någon annan förklaring kan inte finnas. Mathias var bra på att styra upp saker ”Man må finna en lösning”, så antagligen gick det inte att hitta eller så kanske det trots allt inte hade hög prioritet, det funkade som köksbord i hans lilla kök.
Vi plockar i hans saker, det går inte att plocka så mycket i taget, tårarna kommer och orken tar slut. Lillebror säger att det känns som om vi är här för att hjälpa Mathias att flytta. Allt är så overkligt. Mathias fina granne bjuder på kaffe och vi får låna hennes lägenhet när känslorna blir för tunga.
Hamnen går vi också till och träffar en av båtkompisarna som visar var Mathias saker finns. Båtklubben kommer inte heller att bli sig lik, Mathias satte ett avtryck där också.
På kvällen träffar vi vännerna och åter igen kan vi minnas Mathias tillsammans, så många minnen, vi hinner bara berätta några av de tusen händelser och historier, med och om Mathias.

Vi alla vet att han mådde dåligt, men inte att han mådde så dåligt och var så sjuk.