Det är ett år sedan, för ett år sedan i november månad jag var hos Mathias på Henriksdalsberget. Vi hade en långhelg tillsammans, vi hade försökt ett tag att hitta en helg när inga andra aktiviteter fanns bokade. För Mathias del så hade hösten varit ganska så intensiv med båthelger, hamnhelger och kompishelger. Mathias planerade in så mycket under vår helg, gemensamma aktiviteter, han ville att vi skulle vara på samma ställe och umgås. Gudmor var också med på Stockholmsresan, så på en del aktiviteter var vi alla tillsammans. Då blev det besök hos nära vänner, både fredag och lördag. Utflykt till Nacka reservatet för Mathias och mig, en heldag med två kaffepauser och lång vandring. Många diskussioner ang af Petersens ägor i Erstaviken , fideikommiss  och ansökningar om avverkning av gammelskog. Det är inte svårt att förstå intensiteten i de samtalen.
Jag inkvarterade mig i hans mysiga lägenhet, sov i bäddsoffan. Känslan av att vara hos Mathias, sova i bäddsoffan, se ut över Nacka från hans fönster, höra hans pigga röst på morgonen ” Nu lyssnar vi lite på P1 och startar kaffet”. Den känslan vill jag för evigt behålla i mitt minne. Men jag missade något, jag förstod inte hur sjuk Mathias var. Det var så mycket mer än en utmattningsdepression.
Sa han något, sträckte han ut en hand, vad var det i samtalen som jag missade.
De frågorna kommer att gnaga i mitt skelett, det kommer att gnaga och skava i resten av mitt  liv.

Det blev en hel del prat om sjukskrivningen, men det verkade som om det var bra att han fick dra ner på tempot, samla tankarna och försöka sortera upp sin arbetsuppgifter. Att arbeta med projekt riktade mot industrin, statliga myndigheter och att samtidigt få tillräckligt med tid för att forska och skriva artiklar och bli redo för en lic, det var en väldigt svår kombination. Jag har hela tiden tänkt att det varit en svår uppgift, men samtidigt känt att han fixar det och om det blir för tufft så klarar han att beskriva sin situation för sin arbetsgivare på ett pedagogiskt sätt , så som han alltid brukar förklara och sortera.

Jag tänkte på att Mathias var lugnare, lugnare i sitt sätt att vara. Men det var ju så det skulle vara, lite lugnare tempo, lite sofftid, tid för tankar. Vi lagade mat tillsammans, han ville prata mycket. Ibland när jag hälsade på hade Mathias något litet pyssel på gång i hamnen, så han sprang ner dit när potatisarna kokade och ordnade med något, stämde av med någon , eller bara kollade läget. Men inte den här helgen i november. Han ville att vi skulle fixa tillsammans, gå tillsammans ner till hamnen. Han ville att vi tillsammans skulle prata med de som renoverde båtarna i hamnen, han ville lära sig att putsa förnster, han undrade hur han kunde inreda badrummet, men han ville inte att jag skulle köpa ett badrumsskåp som vi hittade i en affär.

Söndagskvällen fick vi också tillsammans, jag tycker det är så fint att få stanna även söndag kväll, söndagskvällar ger en liten stund till summering och eftertanke. Gudmor kom till Mathias lägenhet, det blev god middag och sedan ”after middag” häng med tända ljus, långa samtal med en gemytlig stämning. På morgonen dröjde Mathias kvar efter frukost, ville stanna och prata, lämnade lägenheten bara en liten stund innan vi tog bussen till centralen. Jag har tänkt så mycket på om det var något han ville säga. Då, i den stunden,  hade jag inte en tanke på det, Mathias brukade alltid få sagt det han ville ha sagt. På tåget får jag sms från Mathias ”Kom snart igen”.

Borde jag förstått något? Vad missade jag? Jag har tänkt och tänkt och tänkt, men hur skulle jag förstå att han skulle ta sitt liv två månader senare. Fanns det några signaler? Blev sjukdommen värre under den här korta tiden?

Jag trodde att sjukvården hade Mathias under  kontroll, jag litade på att kunskapen fanns där, för var ska den annars finnas? Jag förstår att bedömningen som gjordes den dagen , var den bästa bedömning som kunde göras med den information och kunskap som fanns. Jag förstår att ingen kan öppna dörren till en människas innersta tankar. Jag förstår att jag inte vet någonting om utgången även om han inte hade fått permission den dagen. Men Mathias lidande och min förlust, min saknad av det värdefullaste jag hade, gör att mina tankar inte kan sluta tänkas.

Den morgonen. Hur skulle jag kunnat veta att detta var det sista avsked av Mathias på Henkan?
Aldrig vet vi om det avsked man står inför blir det sista avskedet.

Min älskade Mathias.