Jag vill fortfarande ge upp. Varje dag, varje vecka händer det, jag faller.
Ofokuserad, osorterade tankar far runt. Inget stoppar dem.
Få slippa känna.
Jag kämpar vidare.
Vid det här laget har jag har lärt mig hur man gör för att få livet att gå.
Hur man lever varje liten stund i taget.
Hur man fyller det med sysslor.
Så kom coronan.
Vi vet faktiskt inte vad som händer. Ingen vet. Det är en obanad terräng.
Lillebror är långt iväg. Nu med stängda gränser.

Sorgen finns som ett ständigt brus, ett brus av Mathias som aldrig tystnar.
Viruset är vilt, det blir en anspänning, orostankar som skapar trötthet. Tankarna på tusen olika håll, svårt att hitta sömnen.

Naturen finns fortfarande där när det mänskliga samhället skakas om. Grunden för våra liv finns kvar: Jorden. Vattnet. Solen.

Hans själ finns där, den lever där. Speciellt när solen skiner . Som idag.

Vi hade starka band. Det gör så ont.