Ljuset kommer åter, våren är på gång. Fåglarna börjar ägna sig åt sång, inte bara födosök. Mars månad är också ugglemånad. Mina grusvägar runt stallet är så bekanta, fast ändå inte. Det är ständigt nya skiftningar, nya händelser, nya ljud. Vi är på väg hem från ett ridpass, och så får jag höra ett ljud, ett visslande ljud. Det är bekant, ja, jag vågar nog gissa på att det är en sparvugglas sång. I allt som sker, i stort som smått, finns också påminnelser om Mathias. Mathias som är ute och lyssnar på berguv, mitt i huvudstaden. Jag tror att det var tillsammans med Stockholms naturguider som denna lyckade kvälls- exkursion genomfördes. Mitt i Storstockholm har berguven flyttat in. Den entusiasmen i rösten när han ringer och berättar. Det var en stor händelse när han ringde och berättade, det var en stor händelse för både Mathias och för mig, upplevelsen och berättandet. På det sätt jag tänker så är en sparvuggla eller ett ridpass inget smått, det är för mig större händelser. En större händelse och sparvugglan ger en känsla av upprymdhet. Det finns sådana korta stunder, stunder av upprymdhet, sen kommer molnen, de tätnar, det är något som stör i allt det fina vårljuset. Påminnelsen om att någonting är så fel. Verkligheten slår med hård kraft, budskapet är tydligt och tränger in i hjärtat, Mathias är inte här, livet blir aldrig mer det liv det var, berättelserna är slut. Jag blev kvar i detta, ett efterliv.

Nya året på jobbet började med nygamla arbetskamrater i en ny grupp, ett nytt team som ska samarbeta. Av en händelse hamnade jag i samtal med en kollega. Ett samtal där jobbaktiviteter och diskussioner svängde av mot ett mer personligt samtal.  Jag lyssnar till kollegans berättelse om en tid i sin livshistoria. Livet i en familj som innehöll psykisk ohälsa. En familj där hustrun inte orkade leva, hon tog sitt liv. Om barn som på olika sätt funnit en väg att leva sina liv, barn som fortfarande söker efter ett sätt att leva sitt liv. Även om den livshistorien är olik min, så finns många frågeställningar, handlingar, sökanden, förståelse och oförståelse i det som skett som är lika. Även reaktioner från omgivningen när sjukdomen ledde till döden, är reaktioner som är lika. Och sorgen bär vi med oss, varje dag, varje stund.
 Nu är vi i samma gupp.

Så har det varit flera väldigt mycket större händelser, födelsedagar, viktiga stora händelser. 2 årskalas och 4 årskalas. Dessa små som med så stor nyfikenhet försöker förstå sammanhang och frågar kluriga frågor. Kluriga frågor för att det är från ett barns perspektiv, de har ännu inte tagit på skygglappar för det som anses vara vanligt, eller att det är som det är. Allt ska bearbetas och förstås. Det är en utmaning att försöka förklara det självklara. Men det ger perspektiv.  Vi vuxna ska alltid komplicera till saker och förklaringar, så från de små ska vi lära oss mycket. Och det kräver engagemang när saker ska läras igen.

I veckan lyssnade jag på P1, Mathias favoritkanal. Jag lyssnar på P1,ganska så ofta, när tid finns till det. Då hör jag att det är Mathias vän som presenteras av programledaren.  En av Mathias vänner, en av de vännsom kom till hans lägenhet precis efter det att han hade tagit sitt liv. Jag vet att de hade rivit väggar, jag vet att de skulle sprängt dörrar , jag vet att de hade gjort allt , verkligen allt för att rädda Mathias, men nu var det för sent. Vart jag än är så påminns jag, jag påminns om att han inte finns här. Så mycket han hade uppskattat sin väns inlägg i debatten i detta program, och så mycket han hade berömt det framträdandet.

Att få träffa Mathias vänner är väldigt betydelsefullt, det är som att komma närmare Mathias. De som kände honom i vardagen, de som hade samtalen på sin gemensamma nivå. Det var dessa vänner som tillsammans skulle åldras , utvecklas och ordna sina liv. Nu blev det en lunchträff med Mathias fina vän. Vi träffades en kall vinterdag. En utelunch i sol och snö. Kan säga att det inte var många som åt lunch ute denna kalla gnistrande vinterdag. En sådan vinterdag som Mathias hade gillat , en dag som hade gjort att sinnet lättat. Det gjorde det nog även hos oss. En stor händelse för mig då dessa möten gör att minnena av Mathias finns nära i tanken.

En vän som frågar hur det är, som upplever att jag tystnat och bär på mitt tunga. Bär det inne i mitt hjärta, hon ser att det är svårt och undrar varför jag inte nämnt Mathias på ett tag. Det är kanske så det blir när inga nya projekt är på gång, när han inte finns i samma värld som den vi är i, de händelserna fylls inte på, de finns inte. Men jag refererar ofta till Mathias, det är bara så att tillfällena ska kännas rätt.
En stallkamrat som undrar hur jag mår, en dag när slitenheten är synlig för dem som ser. Vi tar en kaffestund, ett samtal om livet, analyserar våran vardag.

Tack för att ni är här, att ni stöttar och leder mig och pratar om Mathias.
Att ni ser.

Sorgen är min ständiga följeslagare och mitt hjärta är så trött.