Sommar, tiden går, sorgen tär.
Jag tänker mycket på Mathias. Det är så många platser, händelser som påminner om Mathias. Med Mathias så hände det också, om möjligt, lite mer om sommaren. Jag rasar ner i känslor av skuld, ångest och uppgivenhet. Jag lyckades inte få min son att möta livet så som det är, med upp och nergångar. Jag lyckades inte få Mathias att bli en vuxen man. Det är så att  han blev sjuk , men att förstå och att få förnuftet att ta den förklaringen när känslorna säger att jag misslyckades fungerar inte.  Dubbla känslor, ständigt är de där. Jag hade inte förmågan att förstå hur dåligt han mådde. Om jag hade, om jag bara ……

Jag har börjat jobba 50%, den första veckan på den nivån har nått sitt slut. Det är svårt med koncentrationen, det är det. Svårt att komma igång med uppgifter, känslorna pendlar, så mycket på jobbet som påminner om det liv jag hade. Det är bra att många är på semester, det blir ett annat tempo. Dränerad på energi, det här livet är så svårt. Nu ska jag också ha semester och hur det ska gå efter den, det tar jag då.

Försöker fylla på med energi med en utflykt till stora staden. Storasyster med familj är hemma för att packa om till nästa semesterutflykt. Jag tänker prata med Lillgossen , lite om hur han haft det i grannlandet. Familjen har varit hos lillebror. Att hälsa på lillebror innebär nya upplevelser , vandring, toppbestigning, ryggsäck, hytte och utedass. Det finns mycket att berätta, för att inte tala om tågresan. Lillgossen har typ tågluffat, 180 mil med tåg , enkel resa. Under den tiden har han sett många andra tåg och det berättar han ”tut tut tut”. 180 mil söderut ,det blir Milano.

Det är fortvarande varmt och ljust när jag lämnar lägenheten, en fin stund med familjen. Sen går tankarna till Mathias igen.

Sorgen är hård och skoningsläs. Det tar så mycket kraft att kämpa för att inte bli nedbruten av sorg. Tröttheten besegrar mig igen.
Jag älskar dig så oerhört mycket. Alltid!