Om att aldrig sluta gå.
Om att fokusera på vardagens små händelser , att inte stanna i uppförsbackarna, att ständigt kämpa på. Att ta den kampen, varje dag.
Men också om att få trilla ner i sorgens mörker.
Om adventstider. December månad, ångestmånad. Den 3:e julen utan Mathias kommer allt närmare och saknaden är enorm.
Om ännu en sömnlös natt. December veckorna är svåra, helgerna är mörka. Adventsljusen i fönstren i husen häromkring är tända. Ljusen har varit tända i alla fönster så många veckor nu. Inte bara ljus i fönster, det är ljus i hela trädgårdarna, husen är dränkta i små lampor i dessa adventstiden.
Om att det andas förväntningar inför de kommande helgdagarna. Jag vill bara trycka bort känslor, trycka bort allt. Det snurrar en massa i huvudet och det bränner under ögonlocken. Alla minnen från december 2017 skapar ett kaos i tankar. Minnen blir känslor, tunga sorgsna känslor.
Alla påminnelser om jul blir outhärdligt intensiva, julstämning med pepparkakor, julgransfärsäljning, julreklam, julljus, julfärger, det blir alltför laddat. Jag har en önskan om att få vara i det mörka, i den årstid som det faktiskt är. Jag vänder ryggen mot de färgade lamporna och går på stigen i skogen. Mörkret har fallit. Månen finns bakom molnen. Månljuset gör att jag lätt kan följa naturens konturer. Det är tyst, emellanåt hör jag rödhakens knäppande. Jag följer stigen. Här kan jag gå, ingen är här, ingen som kan se mina tårar.

Fortsätter att gå. Alla minnen, alla de minnen som finns från december för tre år sedan. En december då även mitt hus var fyllt av förväntningar inför jul. Mathias som var sjukskriven men fast besluten om att finna lösningar på en återhämtning. Han ”provjobbade” i en skola, han ringde och berättade länge om elever han mötte och var påtagligt känslomässigt påverkad av några elever och deras levnadsöden. Jag fick en känsla av att han hade blivit någon på skolan som lyssnade, han fick deras förtroende. Han kollade att allt flöt på hemma, att det skulle bli både revbensspjäll och skinka. Han mixtrade och trixade med tågbiljett och tider.
Alla sedan samlade runt bordet. Alla med sina berättelser om höstens stora eller små äventyr och händelser. Alla som ville provsmaka julmat. Julöl och glögg. Värmen som steg i köket. Så här i efterhand när allt analyseras och vänds och vrids på, så vet jag att jag tänkte att Mathias var så mycket lugnare, dämpad. Men inte hela tiden, han verkade lite trött, men som han förklarade, han var sjukskriven, men räknade med att börja jobba , i alla fall deltid, efter helgerna. Men var hans ögon verkligen lika livliga som de brukade vara? Nej, jag kan inte minnas det. Skulle jag frågat, skulle jag varit mer närvarande, skulle jag uppfattat några rop, skulle jag förstått något jag inte förstod, frågan tar jag med mig i skogen , om natten, om dagen.

Denna december är en månad som jag på något sätt liksom bara måste ta mig igenom. Jag förstår inte varför då jag är så väl medveten om att även om det blir januari , nytt år, så är det också ett år utan Mathias . Jag vet att det året också kommer att innehålla födelsedagar, helger, sommarsemester och också det utan Mathias. Kanske är det så det är, att ta mig igenom. Att fortsätta skådespeleriet, att hålla masken, att hålla en nivå, att hålla riktningen, trampa på.
Falla får jag göra i ensamheten.

Om en pandemi, som såklart påverkar allt vi gör och inte gör . Reser är något vi inte gör, och såklart inte ska göra. Avståndet till lillebror är stort när det är som vanlig, en stängd gräns gör avståndet oändligt långt. Gränsen till grannlandet lär vara stängd för lång tid framöver och redan nu är det länge sedan vi sågs, det känns. Det är stor skillnad på att träffas med med jämna mellanrum och att inte få träffas alls. Att ses och faktisk ha ett samtal, en fysisk närvaro, det ger en kontakt och en samvaro som gör att sinnena berörs och samtalen djupare. En fin stund vid middagsbordet är nog mer av en dröm i just dessa tider.

Så idag är jag inte stark eller har energi och idag är sorgen mig övermäktig. Min kropp är tom och den har ont, det trasiga flyter ut i varenda cell och jag vill blunda, blunda från livet.

Jag önskar du är här. Jag önskar vi kunde fira en kommande julhelg. 

Älskade fina son, du är så saknad.