Om några dagar är det din dag, du skulle fyllt 35. 30 september. En höstdag. Hösten var inte din årstid, inte när du blev vuxen. Jag vet inte vad som gjorde att om hösten föll du in i ett mörker. Kanske just för att mörkret sänker sig, allt liv i naturen dör sakta bort. Din sista höst i livet var inte bara mörk, den var svart, svartaste av allt svart. För dig var det så, men du levde som den var grå, du fick människor runt omkring dig att tro på att du levde i en grå värld, ibland också med ljusa inslag, och som med årstider , att det kommer en ljusare vår.

Nu blev det inte så, en söndag i januari stannade klockan. Sedan den dagen följer mig det tysta skriket. Själens tysta skrik som bara jag hör. I allt jag gör. Ler på ytan, är lugn på ytan. Inom mig finns ångest , sorg, saknad och skriket av smärta. Jag har på nytt lärt mig att andas, att härda ut, för det är så här det är. Att överleva dagen, le, prata och överrösta själens tysta skrik. Jag vet också att Mathias kämpade mest av alla, med det som inte alltid syns, det här skriket under ytan.

.Jag tänker på dig, precis som innan, på var du är, vad du gör. På din födelsedag, då kommer jag att vara vid havet. Kanske, kanske kommer jag att få några svar,
Nu känns dagarna långa, kroppen tung, dagarna innan din födelsedag. Väntar på din födelsedag och det är alltför smärtsamt att inse att jag väntar på att möta aldrigheten.

Älskar dig, saknar dig mer för varje dag, min fina son Mathias Mamma