Så var det dags för födelsedagskalas. Ett tvåårskalas. Och det är en viktig tillställning, i alla fall för alla oss som har fyllt år många fler gånger än så. Lillgossen hade nog lite svårt att förstå det här med all uppståndelse, att det faktiskt var han som var föremål för all uppmärksamhet. Att få paket. Att öppna paket. Att fylla år.  Så var det det här med tårtan, en fin prinsesstårta med två ljus. Nog visste lillgossen att ljusen skulle blåsas ut, men sen blev det inte mer. Snopet, men det var gästerna som fick smaka av den söta marsipanskapelsen. Lillgossen fick ett mindre sött alternativ, absolut inte sämre, det var både jordgubbar och grädde serverade på en botten av bananbröd. Vi kan kalla det för prinstårta. Inget som var upprörande för lillgossen, han var nöjd och glad. Men som sagt den verkliga sockerchocken fick han inte ta del av i år. Kanske för att prinsesstårta kräver sitt kaffe. Det blir till att träna på kaffedrickandet till nästa födelsedagskalas.

Det är så tungt, det känns så tomt. Jag hade så svårt med alla möten, inte för att det var firande, utan det beror på min saknad, mitt liv som jag hamnade i. När alla är samlade så blir min sakand så oändligt stor. Familjer som är samlade. Jag kommer aldrig att kunna samla min familj, det blir tydligt, smärtan lämnar mig inte. Min sorg är mörk, Mathias fick inte leva sitt liv, inte heller dela små delar av det med oss. Jag tror ju att Mathias inte hade varit med rent fysiskt, men hans engagemnag och fyndiga kommentarer hade nått oss på något sätt, trots det långa avståndet. Han fixade det.

Lillgossen vet ju inte vem hans morbror var. Men jag tror att en gång kommer hans mamma att få berätta om sin döda bror. Vad som hänt och hur en sådan händelse förändrar livet för oss , hur svårt det är att få det att bli en del av sin egen livshistoria.

En gång kommer lillgossen att fråga frågor, som på sommaren på landet –  Varför finns det så många makrillblänken här i källaren – Vems är alla dörjarna – Hur fiskar man med dem – Vilken fin träkajak, vems är den-  Varför finns det så många böcker om träbåtar – Jag tror att frågorna kommer att komma. Det känns så tydligt att någon saknas. Sakerna och tomheten är det som finns kvar.

Trött avlägsnar jag mig från kalaset, ett tvåårskalas tar på mina få krafter. ett  fint kalas, En glad och mätt tvååring. En tvåårig gosse som bygger med duplo, kör nya lastbilen och pratar mycket.