Jag vill inte möta en ny dag, jag vill inte leva i det här andra livet utan Mathias. Jag vill bara stanna tiden och sen ska allt som gör så ont och är så smärtsamt bara ha suddats bort.
Ett självmord sätter sådana spår i andra människors liv som jag faktikt inte tror att någon annan död gör. Det känns så djupt därinne, det går inte att värja sig från den smärtan , inte ens för en minut.

Vi går en promend i den aprilvarma söndagseftermiddagen, fåglarna sjunger utan uppehåll, allt för att upprätthålla sitt revir, vilken energi.  På hemväg kommer döden nära, paddan ligger platt på vägen, ett misstag att försöka ta sig till bättre lekvatten på andra sidan vägen, så skört det är. I vägkanten ligger en räv, först tycker jag det ser ut som den sover, det är en så fin räv, alldeles svarta öron och guldglänsande röd tjock päls, men den död, påkörd. Mina ögon tåras, hade du några ungar i grytet, väntar de på mat? Jag tänker på Mathias och hur det var när vi berättade för varandra om djur som dödats, så ofta som han sa; mamma nu slutar vi, jag orkar inte, jag känner på samma sätt men i så mycket mer jag orkar inte , hela min tillvaro är bara trötthet och mörker.

Efter begravningen som var den 8 februari ( den kommer att få ett eget avsnitt, så småningom) var det dags för Lillebror att flytta till Norge. Lillebror tog sin läkarexamen den 12 januari, två dagar senare tog Mathias sitt liv.
Lillebror har fått sin första tjänst, kan jämföras med AT-utbildning, på sjukhuset i Narvik. Det blev tidigt bestämt att han ska packa sin bil och köra de 180 milen. Då är det bra att ha avbytare och sällskap med, Mathias hejade på att jag skulle vara det resesällskapet. Så vi reser. Men det var ett svårt beslut, skulle jag bara klara den resan, men Lillebror ska klara att bygga upp ett nytt liv, så jag reser med. Vi kör genom Sverige, två övernattningar, kaffe från termos och på bensinmackar. Semla och kaffe i Härnösand. Snabbstopp på systembolaget i Piteå. När vi kör från Kiruna till Abisko är det -32 grader. Lillebror vill stanna och känna hur det känns, men jag säger kör. Det är inte många bilar vi möter på alla de milen. Kommer fram till Narvik och installerar oss i Lillebrors nya lägenhet, så gott det nu går. Det är svårt med mysfaktorn när det är en möblerad lägenhet, men det kändes ändå väldigt bra när vi är klara. Jag stannar i ytterligare några dagar, vi gör små utflykter runt Narvik. Det blir mycket Mathias de här dagarna, tankarna snurrar i vår huvuden, vad kunde vi gjort annorlunda? Skulle vi ha märkt något nödrop? Var det något som började redan under hösten?
Vi skulle ju skickat reseuppdateringar till Mathias och han skulle heja på som vanligt, alltid med fyndiga formuleringar. VARFÖR?
Jag reser hem, flyget tar mig söderöver igen, hur jag reste den dagen kommer jag inte ihåg. Familjen möter mig på Landvetter och sen faller jag i bitar. Jag går sönder, smärtan över Mathias. Att veta att Lillebror är så långt borta, vi alla hade behövt varandra en lite längre tid.

Jag längtar så oerhört efter dig, Mathias. Jag vill inte vara mamma till en ängel, du ska vara här.