En vacker dag idag. Det har varit några varma fina, stilla höstdagar. Det liksom doftar höst. Det doftar höstfärger. Mathias gillade sådana här dagar. När himmelen är klar och ljuset håller i lite längre på kvällen. Det var de mörka dagarna han ogillade.
En dag som denna hade han säkert tillbringat nere i hamnen. Iklädd snickarbyxor, benlängden lite för kort. En doft av tjära sprider sig runt hans gestalt. Snickarbyxorna fick hänga på balkongen även om han själv inte alls hade någonting emot doften, det var tvärtom. På landet var dessa diskussioner ang tjärdoft ett återkommande ämne. Mathias hade handlat tågvirke, inte syntet, kanske onödigt att nämna. Utan riktigt tågvirke, tjärat, för hållbarheten. Han ville förvara det inomhus, han tyckte om tjärlukten, det blev liksom extra hemtrevligt, med hög mysfaktor. Jag var inte lika förtjust. Det slutade med en kompromiss, han förvarade tågvirket i tillsluten plastpåse inomhus, öppnade ibland. Hur han nu kom på och accepterade den lösningen kan jag inte förstå, men den var bra. I de något irriterade diskussionerna ingick förståss kommentarer om hästlukt.
Jag lyckades vi ett senare tillfälle hitta ljus med tjärdoft, ställde frågan om han ville ha, ja , det ville han, många.

Så mycket pyssel i hamnen, så många planer, eller ?

Kommer på mig själv med att vänta på att telefonen ska ringa. Mathias som avger sin statusrapport. Vaknar igen, jag är i mardrömmen.

Meningslösheten med det som hände känns tydligare när tiden går.

Jag jobbar halvtid nu, det blir så någon vecka till, sen ska jag gå upp i tid.  Blir ganska så trött och jag märker också att jag inte är i närheten av den kapacitet som jag hade i mitt förra liv. Visserligen fick jag skriva ner det jag skulle komma ihåg på lappar då också men nu har jag liksom tappat koncentrationen, det tar tid innan jag formulerat frågeställningen som ska noteras på lappen. Mina arbetskamrater finns runt mig, omtänksamt erbjuder de sin hjälp.

Lämnar jobbet och åker till stallet. På stallpanen blir jag stående i solen, allt är lugnt och så hör jag rödhaken sjunga, den sitter på en hagstolpe och sjunger sin sång. Den vill inte vänta till våren, det är nu solen skiner. Mathias kan inte se rödhaken, som Marit och Albin skrev, inte höra sången.  Det finns ingen lösning på det.

Närmar mig igen det avgrundsdjupa hålet av ont. Kämpar för att inte falla så djupt, kämpar hårt. Kämpar hårt gör vi alla som drabbats, kämpar oss till att överleva, kämpar oss till ett liv, det är en livslång kamp.
Jag saknar Mathias så intensivt, saknaden går på djupet.