En sådan här dag igen. Jag saknar Mathias. En sådan dag. Tänker , tänker.
Tänker på Mathias, på hans lidande. Hur han kunde utstråla sådan värme och må så dåligt. Så ofattbart dåligt.

Så är jag där igen, tänker på hur vi var i Göteborgs Universitets aula, den där kalla januarikvällen, den fredagen den 12 januari. Aulan var fylld av mammor och pappor till de läkarstudenter som ska ha sin avslutning. Stolt är jag förståss när lillebror får ta emot sitt examensbevis. Vi skålar i foajen, lillebror instagrammar en bild med betyget i handen och leeendet är stort, kommentaren är ”Vi ses i verkligheten”. Vi säger Lycka till och sen tar logistiken vid. Jag ska ta med lillgossen hem medan storasyster och hennes man ska fira tillsammans med lillebror. Mina tankar är så ofta hos Mathias under hela ceremonin och kvällen. Jag hade pratat med honom tidigare och visste att han hade permission över natten. En kompis skulle sova hemma hos honom. När jag pratde med Mathias lät han positiv, de skulle ju ut på långpromenad i Nacka reservatet på lördagen. Han hade uttryckt att han ville vara med på lillebrors firande, men han var ju på sjukhuset. Om det blev ändrade planer skulle vi köpa tågbiljett i sista minuten. Det tar inte så lång tid att komma med tåg. Vi saknade Mathias.  Nu är det så att jag vet inte om jag ska tro på att han själv trodde att skulle komma, eller var det något han bara sa till mej ? Jag får aldrig veta. Men Mathias mådde så dåligt. Den natten mådde han så dåligt.
Vi firade lillebror och Mathias var så sjuk, jag förstod inte hur sjuk. Jag förstod verkligen inte. Det gör så ont, outhärdligt ont.
Vi firade, Mathias var så sjuk. Det var två dagar innan Mathias tog sitt liv.

Nu puffar mina vänner mig sakta framåt, de hjälper mig framåt. De hjälper mig att orka, jag tvivlar så mycket. Jag tvivlar på att orken ska räcka, det onda tar så mycket kraft.
Jag har förstått att Mathias är död. Så är det. Livet går vidare.

Senare kommer tårarna igen, ett minne dök upp. Ett minne när jag är som mest oförberedd, en liten flik av ett minne, som leder tillbaka till det förflutna, till tiden före sorgen. De fina minnena av Mathias blir outhärdliga, de för mig framåt i tiden, till hans död. Jag förstår att han är död.

Livet går vidare, denna dagen går också mot sitt slut. Tanken på natten är full av fasa. Minnena är där.

Älskade barn. Min kärlek är lika stor som sorgen.