Den största skräcken vi lever med är att förlora ett barn. Det är så obegripligt, det är inte så det ska vara i livet. Det blir fel mot livet självt och därför omöjligt att förstå. Så mycket kärlek det finns till våra barn, så mycket kärlek det fanns till Mathias, i Mathias,  och så blev det tyst.

Så mycket kärlek, så mycket sorg.

Efter det att jag kommit hem från resan till staden norr om polcirkeln tar tröttheten över. Det går inte att kalla trötthet egentligen för det beskriver inte den totala kraftlöshet, tomhet, nedbrutenhet och meningslöshet som jag försöker leva med. Jag är så mentalt och även fysiskt nedbruten och så ledsen.
Mina vänner vill komma på besök till oss och jag försöker ta emot dem, men det blir korta stunder. För hos mig finns inget utrymme kvar i min hjärna, den är fylld med sorg. Jag kan inte, inte ens när jag försöker som mest, att lyssna på de händelser som berättas från mina vänners liv. Jag förstår att livet tuffar på precis som vanligt därute , men jag orkar inte vara där. Det tar stopp. Det blir kaos inne i mig och jag vet inte vart jag ska ta till min flykt, jag kan inte gömma mig någonstans. Sorgen hittar mig.
Jag går sönder totalt igen.

Att komma ut i skogen eller gå vid havet gör att tankarna stannar upp lite, jag måste se vart jag ska, men jag har inget mål, jag vill gå och bara fortsätta gå ifrån det onda.

Jag står kvar på jorden, möter de svåra dagarna, hur går det till ?