Mathias har varit död i nästan 17 månader, snart i ett och ett halvt år. Ibland tror jag inte att det kan vara så, det kan inte vara så att Mathias är borta. Men den brutala verkligheten tar tag , jag blir återigen medveten om att det är precis så det är. Medvetenheten gör så ont, det gör så outhärdligt ont. Fysiskt ont, psykiskt ont. Går inte att beskriva hur ont, går inte att förstå.
Har svårt med livet, jag får återigen gå igenom det som hänt och att jag måste fortsätta på livets stig utan Mathias. Måste förstå det som hänt, att inse, att begripa, att begripa det obegripliga. Hjärnan är ständigt igång och uppkopplad på Mathias.
Att ständigt, ständigt brottas med känslorna, att ständigt knapra på krafterna. Jag måste ha kraft att orka, men smärtan tär, det tär, bara tär. Tär och tröttar.

Det är värst hela tiden.
Får höra att första året är värst, men då var det så nytt. Nu ska livet fortsätta. Nu är det värsta tiden, värsta men på ett ytterligare annorlunda sätt. Sommaren står för dörren, igen. Känner bara sorg. Vill inte möta sommaren, inte andra sommaren. Tiden går, kan inte känna att den går, kan inte uppleva den som förut, det är så oändligt länge sedan jag träffade Mathias ……och ändå är det alldeles nyss.
Tankar, tankar på landet, på båtar, på kajaker. Att Mathias kommer, hur han kliver i sina blå hängselbyxor, för korta ben så klart. Ett kliv ut på gårdsplanen, ett till sen är han i traktorn, startar och kopplar på båtkärran. Han är nöjd, han är alltid nöjd när han får saker att hända.

Nu är det mest tyst och stilla , sorgen ligger som en grå dimma över tillvaron och livet.

Och skulden.

Jag tänker på bilder, bilder på Mathias. Vill ta fram och minnas, vill minnas min fina, långa , härliga, bullriga, smarta gosse. Närmar mig försiktigt, då kommer knytnävsslagen, hårt , hårt, outhärdligt. Det får vänta. Ska göra saker i min takt, inte i det omgivande livets takt, där verkar allt gå så fort. Min känsla.

Sommaren är här, snabbt kom den ,det är en fin tid, så är det Alla blommor, alla gröna färger, alla fågelungar, vill se dem, samtidigt som en del av mig bara vill tyna bort, bara försvinna, bara strunta i att möta dagarna. Meningslösheten fladdrar förbi, orkar inte bry mig, vad är viktigt – att alla mina barn ska leva – barn ska inte dö först, då blir livet FEL.

Måste klara av att leva. Klara av att leva parallellt med den svartaste, svåraste sorgen.