Så blev det sommar, riktig svensk julisommar, lite varmt, lite kallt, lite regn och lite sol. Lite fjärilsskådning har det blivit när solen lyst från en klarblå himmel och temperaturen varit över 15 grader, en aktivitet som tar koncentration, för mig så blir det lite som att vara i en bubbla, avskärmad från den verklighet som finns därutanför. Den värld och verklighet som innehåller så mycket saknad. Lite häst aktiviteter har det blivit, men min fina fyrbenta vän trivs så bra att vara med sina hästkompisar ute i gräshagen, så hon har för det mesta fått vara där. Vi har bara tagit några ridturer ut i skogen, varit i varandras sällskap och försökt vila i stunden.
Lite semester har det blivit, med stunder både hemma och på landet. Då landet andas Mathias, i så gott som varje andetag, har jag svårt att vara där. Det tär, det tär på krafter, det tär i minnet, jag åker hem, måste söka efter några stunder med ro. Svårt, mest hela tiden skaver det i sinnet, Mathias och aldrigheten. Det gör så ont.

Men besök i stallet har vi fått, en av Mathias vänner kom och hälsade på oss där. De blev kaffe till oss och morötter till Deily. Dessa stunder, stunder av samhörighet, när Mathias får vara en del av mötet. Att träffa dem som kände Mathias , det blir en speciell närhet, en osynlig koppling som överför så mycket, det bara finns där, så mycket som enar, utan att det behöver sägas.
En semesterdag, ett fint möte.

Så kom ett sms, Mathias vänner från storstaden var på besök på västkusten. Semester och utflykt  med tält och stormkök och en turplanering som är flexibel. De kunde lägga om sin rutt och komma förbi landet, dessa fina vänner.
Jag har hört Mathias berätta om sina vänner, alla utflykter, alla projekt, alla paddelturer. Nu är de här och jag får ta del av deras planer och pågående arbetsprojekt. Det är så intressanta miljöprojekt som startas på arbetsplatsen där Mathias jobbade, jag kan bara tänka mig med vilket engagemang han hade tagit till sig de nya ideerna och möjligheterna.

Tiden går fort, kaffestunden går mot sitt slut, vännerna ska vidare.Jag vet att han ville att vännerna skulle komma till landet. Han ville att landet skulle öppna för gemenskap. Det var så mycket han ville, så mycket han planerade. Det var så jag också hade tänkt mig att det skulle vara och fortsätta vara. Mina tankar fladdrar runt för att återigen komma tillbaka till den verklighet som är. Den verklighet som gör så ont.

Innan de åker så kommer minnet om träskidorna. Mathias köpte upp ett lager av träskidor, turskidor. Ca 200 par i olika längder. Planen var att ytbehandla och färdigställa med ett hållbarhetsperspektiv på alla de använda materialen. Några skidor blev fixade och sålda. Riktigt fina skidor med rejäla bindningar för långturspjäxor. Självaste Ola Skinnarmo bytte ett tält mot ett par träskidor.
Nu sorteras obehandlade skidor i längder som passar vännerna fram från våran lada, som nu är lagret för skidorna. Skidorna får följa med till huvudstaden och sen får projektet för färdigställande av skidor på börjas.
Kanske kommer de ut på tur, en Mathiastur på träskidor och Mathias i deras tankar. Ut på de vita vidderna som Mathias uppskattade så mycket.

Så märkligt livet formas av sorgen, Mathias fina vänner, som jag hört berättas om. Så fina berättelser och hur mycket de vännerna betydde för Mathias. Nu får jag dricka kaffet och höra vad Mathias betydde för dem. I all sorg och saknad så betyder det mycket, att Mathias finns i minnen, att det finns fler som minns.Att få träffa Ma thias vänner känns så viktigt. Vännernas betydelse är stor, det handlar om att Mathias finns i minnena hos många, att han blir sedd och ihågkommen.  
Sen är det också så att tillsammans med Mathias vänner så blir verkligheten så svår att förstå. Det är som att vi ät i ett eget rum, ett rum där Mathias inte är, inte just nu. För visst skulle han vara här.

Dessa möten, de är varma ,de sätter spår som är fina att ha där när hösten kommer. Vilka fina vänner, vilken styrka att besöka oss och sin väns grav.

Tack för att ni finns, och tack för att ni berättar att ni tänker på Mathias.
Jag kommer att förbli otröstlig efter förlusten av min son, det kommer inte att kunna ersättas. Vad jag vet är att tomrummet kommer att fyllas med någonting annat, delar av detta andra innehåller möten med Mathias vänner.
Jag fortsätter att samla minnen, minnen tillsammans med Mathias vänner.