Det blåser och regnar. Emellanåt är det stora blötsnöfingor som någon släpper ner, de kommer dessutom ner på tvären. Så som det är på västkusten. Går till graven. När jag väl är där blir allt så otvivelaktigt , det är så här det är nu.
Flyktreflexen tar över, vill bara fly, snabbt springa därifrån, fly från det här livet, jag vill tillbaka till mitt gamla. Det liv som var bra, en familj med tre barn, en dröm för mig som ensambarn. En framtid som med dem andades hopp. Nu är livet mest trasigt. Blötsnön yr, kylan tar sig ända in till hjärtat. Sakta tappar jag fotfästet. Jag har inte styrkan, jag kan inte framkalla styrka.
En dag, en dag som ska genomlevas, stund för stund, timma för timma. Lyktornas ljus fladdrar på kyrkogården. Jag är där för att sätta en lykta på Mathias grav. Så mycket som är FEL.FEL. En svår dag, en del dagar blir sådana. Påminns om Mathias svåra liv, hans psykiska sjukdom. Skulden över att jag inte frågade mer, att jag inte grävde djupare och frågade mer , mer om allt. Skulden, den bär jag med mig, det är en oerhört tung ryggsäck att bära. Tårarna rinner. Påminner mig om att vi som suicidanhöriga blir märkta för livet, på insidan. Ett självmord förändrar resten av livet , ett självmord är så mycket mer än sjukdom, det är att inte ha blivit förstådd. Tillvaron blir svartare än svart, en svart tillvaro som aldrig förlorar sin svärta.

I samhället idag är bara känslor som är positiva de som får visas. Känslor som uppfattas som negativa ska gömmas och glömmas och stoppas undan för allt och alla. Med ett självmord hos ett barn och de känslor som kommer med det, då blir det svårt att leva i den här världen. Om livet ska levas genom att bara sträva efter glädje , så är vi ett antal människor som tappat förmågan att intala oss att det är så det ska vara. Att leva med sorg innebär att trasigheten för alltid kommer vara en del av av oss som vi är nu.
Min sorg och den tomhet jag känner efter Mathias kan inte fyllas av någonting annat.

Den ork som finns används till att vara med djuren. Tar hand om min fina hästvän. Hon nosar runt i fickorna och letar efter godis, jag försökte gömma ett äpple, det blir upphittat. De djupbruna ögonen ser på mig, frågande, hur är det? Hon finns där, undrar men kräver inget, finns vid sidan och kan ta en del av min sorg och smärta . Hon gör det, hon lyssnar på sitt finstämda sätt. Jag vet inte om hon vet vad hon gör, ibland är jag övertygad om det.
Pysslar om hönsen. Mat är nog det som är mest intressant för dem, så jag gräver i hönsgården, för aatt hitta mask. Blött är det, daggmaskarna jobbar fint i den mjuka jorden. Då blir det lättgrävt , trots det så tycker hönsen att jag tar lite väl lång tid på mig att finna de goda maskarna. De småpratar med varandra, kom , kom, det är här de är. Så har jag haft min stund som daggmaskgudinna.

Den sista energin används till att bli upprörd. Läser om lodjursjakten som började i veckan. Jakten på vårt fridlysta kattdjur. 108 individer ska skjutas av de 1200 som lär finnas i landet. Det kallas licensjakt. Licensjakt på en rödlistad art. Efter 2 dagar var hälften av djuren skjutna. 5000 jägare är anmälda för att delta i jakten. Kan det vara annat än nöjesjakt. Tas besluten av dem som har ett egenintresse i jakt. Mina frågor är många, inte heller de får några svar. Allt på människans villkor. Känner skuld och skam över hur vi behandlar djur och natur.

Så går dagen med de stora vågorna. Vågorna försöker dränka mig, lyckas inte, men de känns.
Älskade fina Mathias, så ofattbart långt borta. Varför? Du behövs här, med all kunskap, engagemang och idérikedom. Du behövs här, för oss alla.