Ständigt mörker
Långfredag idag, det blir en dag i mörker. Solen skiner från en klarblå himmel, svalörtens gröna blad tittar fram och bofinken sjunger, men inget av det kan skingra mina mörka tankar. Det som känns är hopplöshet och meningslöshet. Det är svårt att möta varje ny minut.
Den första storhelgen utan Mathias kommer närmre, det är inte så att vi träffats varje påsk, men ibland blev det ägghelg tillsammans.
Några extra dagar ledigt gav tillfälle till lite längre utflykter eller turer i Sverige eller någon annanstans, men dessa har han ivrigt delat med sig av. För några år sedan var han i Dalarna på skidtur med en vän från folkhögskolan. När de får se en tjädertupp, ringer han så klart genast. Han offrar dyrbar batteritid och ringer hem för att berätta om denna fantastiska naturupplevelse. Det är förunderligt att Mathias lyckades finna något intressant i allt och dessutom förmedla sina upplevelser till de personer som delade känslan för just det ämnet. Det måste vara av just den anledningen som han hade vänner i alla åldrar , 16 eller 74 åringar, det spelade ingen roll bara nyfikenheten kring tingen fanns där. En egenskap som lillebror och jag diskuterat kring är att Mathias lyckades vidga sina vyer genom att lyssna på människor, och gör man det så förstår man andra människors beteende och dömer inte, en egenskap som vi vill försöka ta till oss och leva efter.
På väg hem från Stockholmturen som vi gjorde veckan efter Mathias död, gör vi två stopp, ett hos storasysters mans familj, där blir vi varmt mottagna och där finns stöttning och tröst. Nästa stopp blir hos Mathias gudföräldrar. De bjuder oss alla på mat och övernattning, även där görs allt för att stötta och trösta.
När jag tänker tillbaka på den dagen och det första mötet med gudföräldrarna då vi berättade minnen från Mathias uppväxt och allt som våra familjer gjort tillsammans, så ser jag att alla var i chocktillstånd. Då, 5 dagar efter Mathias död hade inte sorgen brutit ner mig i den totala orkeslösheten, jag befann mig inte i verkligheten, det ofattbara gick inte att ta in.
Idag känns det också ofattbart, jag kan omöjligt ta in att Mathias hade en dödlig sjukdom och att jag aldrig någonsin kommer att få krama min son igen.
2 svar på ”Ständigt mörker”
Vilken fin blogg och så tydligt man förstår och känner med dig när du skriver. Jag läser och minns dessa första så förvirrade och förtvivlade dagar efter att vi fått beskedet om att Mathias var död. Först den starka chocken, sedan dagarna när jag tog min tillflykt till att stanna i minnet av en helg när vi var och hälsade på Mathias i Malung i Dalarna. Han gick på folkhögskola där och vi hann med flera utflykter i kanot och så upp till vår fäbodstuga vid Lyån. Jag ser om och om igen hur han gjorde en liten eld och hur han satt i det så starka vårljuset nere vid ån. Han stekte kolbullar till sin så djupt älskade mamma, och så till mig. Sedan vet jag att jag har massor av dagar att minnas när alla våra barn var små, dagarna på västkusten och vid Vänern. Alla dessa dagar får vänta lite nu för jag är fortfarande kvar där vid åkanten i Lyån.
Karin, många tack för dina fina ord och tankar. Helgen med Mathias i Malung ska få ett alldeles eget kapitel i mina berättelser. Kolbullarna som Mathias fixade vid Lyån, tror att det finns bilder från den stunden, vår och snön smälter i solen och Mathias ser så nöjd ut. Det måste ha varit i ett annat liv.