Vaknar till en kall och klar decembermorgon. -8 grader säger termometern. Jag bestämmer mig för att komma sent till jobbet, inga möten inbokade, många flextimmar på kontot och jag kan jobba sent på kvällen, så jag åker till stallet. Kanske för att ladda med lite reservkrafter.
En mörkblå klar himmel har jag som tak när jag går på grusvägen mot stallet. Månen syns som en liten skärva. Stjärnorna lyser starkt i den mörka himmelen. Rimfrosten täcker alla hagar, träd, buskar och stengärdsgårdar. Glittrar i det lilla morgonljus som börjar komma. Rödhaken sitter redan på höbalen och knäpper, den börjar sin dag innan solen går upp. Det är kallt så det gäller att inte spilla någon tid, matsöket pågår alla de ljusa timmarna.
Hästarna äter sin höfrukost och allt är så vilsamt.

Står kvar på grusvägen och ser över det öppna landskapet, vill bara vara kvar, inte störa något i stunden.
Men så störs jag, av motorvägen en bit bort. Ljudet är mer påtagligt den här kalla vintermorgonen. I Mathias lägenhet hördes ibland det ständiga ljudet av tät biltrafik på Värmdöleden. Han berättade att han försökte likna ljudet till en fjälljokk. När jag lyssnade till ljudet någon stilla kväll från bäddsoffan, så, ja , kanske kan man tänka att bruset är brusande vatten.

Denna stilla morgon blev det omöjligt att tänka på bruset från en fjälljokk. Bilarna kör fort, blinkar, stressen och hetsen känns ända till stallplan. Bråttom , bråttom. Undrar om det fnns någon där i bilarna som har noterat stillheten som finns så nära.
Jag känner i alla fall att den kalla morgonen, ridturen i rimfrostlandskapet, närheten och värmen från min häst, ger lite ny kraft. Det finns tid till efteranke en sådan här morgon, tankar som att livet måste tas på allvar, att vara i det nuet som blev, vägra fastna i tvånget att allt ska vara bra. Jag känner en avsmak mot det tillrättalagda livet, det livet där allt ska vara fint, lyckligt, rikt, starkt och friskt. Det livet blir rätt så bräckligt när livet slår till. Alla drabbas någongång, mer eller mindre. Den som lever kommer förr eller senare att få vetskap om livets hårda skola, sorg och saknad.
Min värld rämnade. Att steget till att ta sitt liv var så skrämmande kort och att han tog det.

Sorgen och saknaden blir inte lättare med tiden, den blir liksom djupare.
Saknar dig så oerhört, Mathias.