Ytterligheter i livet, förra helgen befann jag mig i händelser som måste vara något bland de yttersta ytterligheter som kan finnas i en livshistoria.

Händelser där vi tände ljus, tände dopljus för lillasyster som döptes, tände ljus för Mathias som är hos änglarna.

En historisk händelse i livet, ett litet barnbarn som blivit döpt. Lillasyster har blivit 8 månader och det var tid för dop. Allhelgonahelgen var en grå helg på västkusten, med både regn och kalla hårda vindbyar utanför fönstret. Kyla som letar sig in i min redan frusna kropp, regnig, råkall höstmorgonskyla.
Åker till doplokalen, ja, det får nog uttryckas så, doplokal för lillasysters dop skedde i Svenska Kyrkans hus. Kyrkans hus är ett hus som rymmer mycket, kyrksal ,ett stort fint fika rum och lekrum. En mysig miljö som inbjuder till gemenskap. Många släktingar, nästansläktingar och vänner kom till dopet. En fin stund. Jag lyssnar på dopgudtjänsten och tvingar bort de mörka tankarna.
Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara när den psalmen börjar, kommer också tårarna. För det finns barn så länge det finns föräldrar, även om det är ett vuxet barn. Mathias upplevdes som trygg, han gav ett tryggt intryck. Så mycket han måste kämpat för att hålla upp den fasaden.
Lillasyster är nöjd, så liten hon är så har hon lätt till leende och hennes ögon är alltid glada. Hon får den uppmärksamhet som hon ska ha, nu har hon varit medelpunkten och blivit döpt, hon har skrivit in det i sin livshistoria.

Besök vi graven, hur ska jag kunna förstå. Mitt barn är begravt.
Han är för levande för att vara död . Tänder ljus. Minnena gör fortfarande så ont. Det är så svårt att förstå. Jag kan se den fina levande Mathias framför mig. De fina ögonen, de ögonen som innehöll så mycket vänlighet, förståelse och snällhet, hur kan han vara död. Så står vi vid graven där ett älskat barn ligger begravt, som borde fått leva. Livet handlar så mycket om sorg, och vi kan inte byta, bara fortsätta framåt.

Tvingar mig att ta mig igenom helgen, stund för stund. Andra allhelgona helgen som jag besöker Mathias grav. Till en del känns det som det inte är verklighet, att jag befinner mig i en film, en overklighet, att jag står utanför händelserna och ser vad som som sker, det är för svårt att ta in.

Veckan innan allhelgonahelgen ville min kropp inte riktigt lyda mig, påtaglig yrsel, huvudvärk och så trycket över bröstet. Försöker förtvivlat hitta luft. Sömnen ger en sorgskadad hjärna vila, vill stanna där. Vaknar och inser att jag återigen vaknar in i mardrömmen. Ångesten greppar i mellangärdet och det är svårt att andas, känns som om jag ska kvävas.
När helgen är över finns det mörka och gråa kvar, utmattningen kommer efter de känslomässigt starka dagarna. Sen reser kroppen sig. Ännu en gång.
Det onda går inte över, men jag blir bättre och bättre på att leva med det onda. Att lära sig leva med sorgen, men ändå vara tacksam för livet. Det är svårt, det måste kanske vara svårt.

Veckan går. Letar efter kraften att kämpa. Tiden måste fyllas.

Och lillasyster som nyss blivit döpt, allt du kommer att få är berättelser om din bångstyriga morbror. Det var han som sökte sig till situationer som bara var så mycket hans, som krävde alla hans sinnens fulla närvaro. Han som hade ett känslohjärta i sitt bröst. Han som hade flitiga hantverkshänder. Han som sökte äventyret. Han som dog, precis när livet hade börjat.

Du älskar oss från himlen och vi älskar dig från jorden.