Vi föds och vi dör, så är det, det går att begripa, men hur kan man förstå . Döden är så obegriplig.
När ett barn föds, i det ögonblicket förändras familjens liv på ett sätt som inte kan anas i förväg,
På samma sätt är det när ett barn dör. Det innebär en förändring som man inte kan föreställa sig. Det är så fel, det är emot livet självt, det ska inte vara så, så fel ordning.

Nu har lillgossen blivit storebror, han som var så liten för några veckor sedan, har blivit, bokstavligen talat, en stor storebror.
Fantastiskt med ett nytt litet liv, en ny liten människa som ska börja sin livsresa.
Storebror är stolt, han tycker att lillasyster är så mjuk. Vill gärna visa att lillasyster är mjuk, när det väl är avklarat, det fixar han ganska så snabbt, det finns ju liksom lite viktigare saker, tågbana, bilar och bollar. Det pratas en hel del och berättas, jag måste medge att jag inte hänger med på allt precis.

Denna helgmorgon , kaffedoften sprids i köket. Försjunker i mina tankar. Jag tänker mycket, jag hinner med att tänka en hel del, på vad det var som inte kunde stoppa Mathias, hur mycket jag saknar honom, hur mycket jag vill ha honom här, vi skulle pratat, bråkat och höra honom säga – men morsan- så kan du väl ändå inte göra……
Ska bara ta mitt morgonkaffe sen åka och hämta lillgossen, han har haft vattkoppor och tillbringat en vecka inomhus med lite kliande blåsor och lite feber. Nu är han på bättringsvägen så jag kan ge honom litet avbrott i vardagen. Knackar på dörren och hör hans snabba små steg i hallen och sedan känna hans små armar om min hals, i en hälsningskram. Det är stort.

Han vill gärna åka med, åka med mig i bilen. Det går snabbt att få fram kläder också att klä på sig. Vi pratar om tåg och bussar, om hönsmaten han har med sig. Hur han ska gå och mata dem så snart vi kommit fram
Att mata hönsen är något han gör med skräckblandad förtjusning, jag förstår det, när de sträcker på sina halsar är de lika stora som lillgossen, han tittar på mig och vill gärna ha sällskap, vill gärna att jag ska vara mellan honom och de grymt stora och hungriga hönsen.
Det blir en fin eftermiddag, pysslar, bygger med duplo, leker med katten. Lagar mat, det blir middag till familjen när de kommer och hämtar lillgossen.
En fin samvaro.
Mitt i den stunden känns Mathias frånvaro så tydligt. Och det gör så ont.

Mitt liv rörs runt av känslor, en fantastisk händelse, men jag känner mig också så sårbar. Kastas runt bland ytterligheterna.
När mina barn föddes var det så stort. Kraften i kärleken var ofattbar. Kraften i sorgen är ofattbar. Det var inte så här det skulle bli.