En fin dag idag. Stararna sjunger och vinden har lagt sig, inget sus i trädtopparna, bara stilla. Jag stannar vid kyrkogården, har handlat penséer, djupblå , för att plantera vid graven. De påminner om havet.
När jag stannar där så blir allt så absurt igen, galet fel. Här är jag vid kyrkogården, hur blev det så här? Kyrkogård, Mathias var mitt i livet, jag levde också mitt liv, det som jag aldrig får tillbaka. Jag levde ett liv där kyrkogården inte fanns med på min att göra lista. Det var inte så här det skulle bli. Meningslösheten har fått en innebörd för mig, nu har livet mist sin mening, jag vet hur det känns.
Självmord är en vanligare orsak till dödsfall än trafikolyckor. Ändå talas det inte mycket om det och det jobbas inte lika mycket med förebyggande åtgärder. Om jag haft mer kunskap, hade jag förstått? Hade jag verkligen kunnat förstå att Mathias med all sin energi och med alla vänner runtomkring , var så sjuk att han var självmordsbenägen? Ett ögonblick, oåterkalleligt, Mathias, vad kunde jag gjort?
Vi som blev lämnade kvar kommer att ha med oss denna tanke i resten av våra liv.

En onsdagkväll i mars ligger jag i soffan och katten spinner intill mig. Det ringer på dörren, det är en arbetskamrat, en yngre kollega, han är bara några år äldre än storasyster. Han kommer med varma kramar, paket och undrar försynt om han får komma in en stund och prata om det som hänt. Han har kommit för att prata och han vet vad han pratar om. Den historien som han berättar , om sin flickvän som dog i en bilolycka för 8 år sedan, om chocken, om sorgen, om livet, så märker jag snabbt att vi förstår varandra.
Vilket mod att komma hem till mig och min man. Vilken livserfarenhet den här unga killen har. Den händelsen som påverkat honom som människa i så unga år. Idag har han familj, två små pojkar, i en helt annan fas än jag. Men det märks så tydligt att han har något i sin ryggsäck som förenar, det är inte ålder som gör vänner till vänner, det är saker man delar i livet. Vi pratar länge, vi pratar om den tunga tunga sorgen. Den sorgen som det inte på något sätt går att dela med någon, det finns ingen som ens för en sekund kan bära smärtan och saknaden.

Min arbetskamrat blev mer än en kollega, så mycket mer än så.

Mathias, du förlorade resten av ditt liv. Varför?