Sommaren går mot sitt slut. Semester dagarna har också tagit slut. Nu är det bara så att höstens arbete börjar , i år igen.

Lillebror har varit på besök på Västkusten några dagar. Det blir intensivt när man träffas. Resan är lång och så mycket spontanitet är svårt att få in i de besöken. Komma förbi på en kopp kaffe funkar liksom inte. Nu var han iallafall i sommarhuset några dagar. Det är både fint och tungt. Tungt för att det blir så starka känslor, saknaden kommer nära, kryper liksom in överallt, inget är vattentätt. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna samla min familj. Den tomma stolen ropar efter Mathias, varje rum ropar efter Mathias.
Fint, för att vi som är kvar i vår lilla familj får möjlighet träffas och vara på samma ställe under några dagar

Trevande och sökande, i en stympad familj. Hur ska vi hitta fram till ett liv, ett liv där han får finnas med. Där alla minnen kanske kan bli ljusa minnen. Inte den nattsvarta, mörka sorg och saknaden som finns i mina rum. All kärlek som förvandlades till mörkaste, mörkaste sorg.

Storasyster med familj är som sagt också i sommarhuset för att träffa Lillebror. Lillgossen är dock nöjd, mycket nöjd, han får åka traktor, kolla på gräsklipparen, mata hönsen och ha Lillebror som lekkamrat. Vilken lekkamrat! En lekkamrat som kan bära honom på axlarna, där utsikten är fin och han kan ha koll på läget. Åka på axlarna ända ner till badet, och sen bada och plaska så länge han vill. Lillebror kan man övertala till mycket. Mathias hade varit en annan sorts lekkamrat, med andra lekar och hittepå. Vem vet, det kanske redan hade varit dags för krabbmete och krabbrace på berget. De bland många andra lekar fanns i Lillebrors tankar.
Dessutom fick Lillgossen odelad uppmärksamhet av så många vuxna, på en gång! Där är livet gott!

De har åkt igen. Tomheten kryper in i huset, tysta dagar, alla förbereder sig för hösten. Lillebror ska packa ihop sitt lilla bohag och flytta ännu mer norröver, mer mot mörkret. Nu är det bestämt och nu är det bara att genomföra. Han har fått jobb på sjukhuset i Tromsö. Det är ytterligare 30 mil länge norrut från polcirkeln. Jag undrar, tar det landet aldrig slut? Jo, det gör det men då är det ytterligare ca 50 mil till Vardö på Varanger. Får se vart nordgränsen går för Lillebror.
Lillgossen börjar på förskola, det är de vanliga rutinerna i höst. Nu är han 2 och ett halvt år och jag hoppas att han kan börja berätta om sina upplevelser på förskolan och de uteturer de kommer att göra. De meningar han säger börjar innehålla fler och fler ord. Han börjar också berätta utifrån det han minns. Det är en spännande ålder, 2 och ett halvt år.

Mathias hade alltid nya höstaktiviteter på gång, nya planer och nya ideer. Telefonen gick varm, det fanns alltid någonting nytta att diskutera, fundera på och prata om. Efter samtalen var det en stunds tystnad från telefonen sen plingade det till igen.
Jag börjar en ny höst utan Mathias, jag vet att allt som kommer att hända i mitt liv kommer att vara utan Mathias. Vet att han aldrig kommer hit och fyller tomrummet. Det går inte att ta in, vet att det är sant, men ändå ofattbart.

En sommar jobbade Mathias i Ritsem , på STFs passagerarbåt. Forslade fjällvandrare över Akkajaure. Dessvärre inte någon turiststation där turisterna stannade, det var bara ett ställe att passera för att komma vidare på vandringsleden. Inte så många som jobbade där heller eftersom det var bara var båtpersonal stationerade där. Det blev så att Mathias vandrade till en sommarsameby de dagar han var ledig. Ledigheten skulle användas till att knyta nya kontakter. Så började intresset för att tälja knivar och göra hantverk med renhorn. Den sensommaren, då ringde han och berättade att han hade sökt in på folkhögskolan för samiskt hantverk, folkhögskola för studier i samiskt hantverk, ja, vad säger man?
Om jag minns rätt så låg folkhögskolan i Jokkmokk. Jag tyckte det var långt iväg och kände att bara Mathias berättade om det så började jag sakna honom. Idag känns inte Jokkmokk så långt borta.
Nu var det bara att vänta och se. Besvikelsen var stor när beskedet kom, tyvärr nej, han blev inte antagen och detta pga bristande förkunskaper.
Snabbt fixade han med ansökan till Malungs folkhögskola. På något sätt blev han antagen, tog sin ryggsäck och flyttade från sommarjobbet i Ritsem till Malung.
Många telefondiskussioner under dessa 14 daga, när jag tänker på den intensiva tiden, så känns det som att det måste ha varit under en mycket längre tid. Men så var det inte, allt komprimerades till dessa dagar. Sen började utrustningsdiskussionerna, Vi blev osams om sovsäcken som inhandlats på Tempo i Gällivare: Jag – Du kommer att frysa om du sover ute i den i vinter! Spelar ingen roll hur många långkalsonger du tar på dig! Dun behövs! Dun! Mathias – Jag klara mig, fryser sällan.
Det gick några veckor, några utenätter. Mathias – Nu ska jag till Mias sportshop och kolla efter en sovsäck i dun. Jag – Fint, vill du ha ett bidrag……
Det ville han gärna. Veckorna gick, sen ringde han och tackade för mitt dunutbrott. Nu var det fint att sova under tarpen och många utenätter blev det. Nu har Lillebror sovsäcken, många nya turer väntar.

Den 14 augusti har också passerat, en månad till. Idag den 17. Jag tänker mycket, tänker på det livet som ändades den stund som poliserna knackade på dörren den där söndagskvällen i januari. Hur livet kunde varit så annorlunda idag, jag vet ju inte hur det sett ut, men tänk om jag kunde ringa Mathias.
Jag vet att man alltid i tanken bara ser de bra sakerna som kunde hänt , men då hade Mathias varit här med all sin aptit på livet och med alla sina ideer.

Hösten är här, och det finns ett tyst eko av Mathias som hörs i huset. Livet är så svårt.