Veckorna efter årsdagen har varit tunga. Det är tungt.
Jag har varit mycket på jobbet, där har  det varit smått kaosartat. Inte hela tiden förståss, men eftersom min förmåga till koncentration har nått en nedre gräns, så är min känsla att det är mer kaos än kontroll.
Jobbet är jobbet, det är ändå stunder där, när jag kopplar bort Mathias. Det är ett ställe där han inte varit. Visst har han ringt, visst är det så att hans mail dyker upp i maillistan när jag söker efter gamla dokument. Visst är det så att jag tänker när jag letar i mina arkiv ; det här jobbade jag med när Mathias fortfarande levde. Det var i mitt förra liv, nu har jag hamnat i mitt andra liv. Jag måste ta mig fram i mitt andra liv.
På jobbet går det emellanåt ganska ok .
Sorgen går ändå  inte undan, den dröjer sig kvar i allt jag hädanefter företar mig.

I veckan som gått har vi haft minusgrader här på västkusten. Kall luft och när det dessutom är lite snö i luften som idag, då blir min hästtant ingen tant längre. Hon blir unghäst på nytt, allt ska kollas in under ridturen, alla brevlådor förvandlas till minimonster, specialiserade på att äta hästar till middag, så spring därifrån, fort. Ingen terapistund, men hon är förlåten, det kan inte alltid bara vara på mina villkor.

Långlunch blev det också. En fin vän kommer på lördagslunch. Det är de djupa samtalen som ger så mycket. Nya tankar att bearbeta. Vi är båda tilltufsade av det här livet, visserligen på olika sätt, men ändå lika i sökandet av en väg framåt. Sårbarheten som vi nu lever med, den ska vi vara medvetna om och kunna hantera. Timmarna går fort.

Imorgon ska jag in till Göteborg och träffa lillebror. Han är på tillfällig visit, jobbar på Filmfestivalen, men imorgon har han en ledig stund. Det ska bli fint att få krama honom.
Fint att träffa lillebror, med längtan efter lillebror känns saknaden efter Mathias. Jag längtar så förfärligt efter Mathias.