Midsommar på sommarlandet. En fin tillvaro med goda vänner, båtutflykt med termos. Vädret var som det mest är här i Norden. Lite till och från på solinstrålningen. Tröjan får behållas på men regnkläderna kan få vara kvar på hyllan.
Med dessa förberedelser kan sillen och jordgubbarna ätas utomhus.

Det skaver. Det är ok att inte stråla bland sill, nypotatis, jordgubbar och midsommarblommor. Livet är i grunden förändrat, livet är som ett annat liv. Ett liv som är tungt, ett liv som ständigt påminner om döden.
Det är den andra midsommaraftonen med Mathias som en ängel.

Vi tar en båttur, åker genom Nordströmmarna och passerar Bassholmen. Minnen som gör ont.
Båtmuseet med alla träbåtar. Dit åkte Mathias och jag för några somrar sedan, med plastbaljan. Det regnade, det satt hårt inne med kommentaren att det var skönt med kapell så vi kunde komma till ön med torra kläder. Mathias blir medlem i Föreningen Allmogebåtar, den föreningen arbetar med att  bevara våra gamla nordiska båttyper, både med praktisk och teoretisk inriktning. De håller till på Bassholmen och på Fjäderholmen i Stockholm. Passade som handen i handsken.

Innan utflykten var slut var han engagerad i båtrenoveringsprojekt och i den tvådagars seglats som görs i början av augusti med föreningens renoverade träbåtar.

Plastbåten är fullastad med ”Träbåten”- medlemstidningen, när vi lämnar ön. Mathias är glad.

Drömmer fruktansvärda drömmar under midsommarnatten. Kan det bero på att Mathias är så närvarande i den miljön som jag just befinner mig i. Träbåtar, kajaker. Hans land, det kändes som han var rätt när han var här. Kanske därför de outhärdliga drömmarna om död, om hans död, om hans sista timmar.

Tänker på livet som går, förstår att tiden flyter på. Känslorna lever för sig själva, de går sin egen väg. Sorgen och saknaden lämnar bara tyngd. Måste leva med tankar , känslor och drömmar. Fattar inte hur jag ska orka. Leva med sorgen saknaden, ett år ? Tre år? 7 år? Nyligen så trött på livet.

Sorgen och trasigheten skapar en känsla av ensamhet och en känsla av utanförskap. Sitter under kastanjen och tänker på hur ensamma vi är när sorg drabbar oss, det är säkert på något liknande sätt man drabbas av en svår sjukdom. De är få de, de som vågar lyssna på ett svar som inte är lätt att ta emot. När det svaret inte är vare sig glänsande eller ytligt och inte försöker putsa upp detaljerna.
Jag lyssnade inte tillräckligt bra på Mathias. Jag förstod att han inte mådde bra.

Under kastanjen, under kastanjeträdets djupgröna krona har jag suttit så många gånger, väntat på barnen som kommit från fisketurer, badutflykter, moppeturer.
Peppat, när svårigheterna kommit, när livet inte varit enkelt. Pratat om upplevelser, förmanat, varit arg för att bilar och båtar liksom bara åkt på äventyr
Många och långa diskussioner om skola, universitet, resor , politik och pengar.
Då tid blandades med nu tid. Mycket berättande och mycket framtidsplaner.
Många fikastunder, mycket kaffe, med vänner till både oss och barnen.
Min sommarbrunbrända Mathias hade alltid fullt med nya ideer och nya ämnen för diskussion. Den framtiden är förlorad.

Under kastanjen kommer tankarna på Mathias, tankarna kommer och de kommer för alltid att vara här.